Sveriges landslag i VM 1994 gick att följa genom Mats Olssons dagliga krönikor i sex veckor. Nu berättar han om hur det var att följa laget i USA och hur mycket fotbollen har ändrats sedan dess.
- Ja, sedan lämnade jag en varje söndag också. Då var det dubbelt. Och på grund av tidsskillnaden så blev det ibland tre krönikor vissa dagar. Men man levde i ett enda stort rus under den tiden. Dessförinnan var fotbollen inte så stor. Expressen skulle sluta bevaka fotbollen, eller allsvenskan i alla fall. För det var inte så populärt och det drog inte så många läsare trodde man. Men 1994 så insåg hemmaredaktionen och ville att man skulle skriva mer och mer om allt varje dag. I VM 1990 försvann Sverige tidigt och när alla åkte hem så var det väl jag och en till som var kvar fram till finalen. Veckan fram till finalen sa sportchefen där hemma att "du behöver inte skriva någonting nu, skriv finalen". Så jag gick liksom runt där i fyra dagar utan att göra någonting. Det var som en liten semester. Så var det inte i USA kan jag säga. Då ville de bara ha mer och mer. Och det fanns ju resurser. Vi hade folk ute överallt, alla lag följdes och alla lag bedömdes med getingar. Jag kände det som ett enda stort rus, säger han i podcasten "Lundh".
Jag vet att du tidigare har sagt att du lämnade musik och nöjesvärlden för att det blev så kontrollerat, upplever du att idrottsvärlden sökte sig i den riktningen under de åren du var där?
- Ja, så in i helvete. Det blev ju inte lika roligt på slutet. Jag vet att när Halmstad hade bytt tränare någon gång och jag kom till Örjans vall och jag gick in som man alltid hade gjort. Då kom det en ny presschef som sa: "Mats, du har nog inte varit här på ett tag men nu ska man begära spelare". Så sa jag att jag inte vill begära, jag har inget speciellt att fråga dem. Jag vill bara känna stämningen och hur det känns. "Nja, riktigt så jobbar vi inte nu". Jag förstår att landslaget också har blivit så. Nu har jag inte varit där under pandemin. Men det är tydligen presskonferenser, podium, ni sitter på avstånd.
Det är ju coronarelaterat men det är klart att allting har stängts in på ett annat sätt. Vad tror du de tappar, jag förstår vad de vill vinna, men vad tror du de tappar i hur journalister kan skildra dem?
- Det tappar just det att man inte kan skildra längre. Det finns ingenting att skildra längre. Allting blir den där citat-journalistiken.
Det är inget som är så upplyftande?
- Nej, jag tycker inte det är roligt. Jag tror att jag skrev till dig någon gång om Barney Ronay i The Guardian som jag tycker skriver fantastiskt bra. Han hade en krönika om Manchester United, som är ett annat lag som också kan vara en pinne. Som jag börjar tänka nu att, vafan håller de på med, jag förstår ingenting. The Guardian har också referat med citat men de har också krönikor som skriver just på det viset, hur det är och det känns som att man är där. När man läser så känner man hur det måste ha känts och hur det måste ha varit. Även om man kan se det på TV, om det var Chelsea mot Malmö när det regnade så mycket i andra halvlek, så kan man se det på TV. Men man skulle vilja läsa om det på ett sätt som gör att man känner det.
Få in det i texten helt enkelt. Om du tittar tillbaka, är det någonting du känner att du ångrar och borde gjort annorlunda. Eller går det inte att ångra någonting?
- Nej, jag ångrar ingenting.