Italienaren Vincenzo Morabito har under flera år jobbat som agent, både med svenska och utländska spelare. I dag leder han ett team, på 20-25 personer, som anställt före detta spelare - där han ser sig själv som en tränare för ett lag. Men så har det inte alltid sett ut. Under VM 1994 hade Morabito själv hand om flera av de svenska bronshjältarna.
- Jag började i Sverige och Skandinavien. Vissa spelare kommer jag aldrig att glömma, som Klas Ingesson, Kennet, Thern, Schwarz, de andra från 94. Sedan har det varit danska spelare som Laudrup. Vi har haft firman i England, vi gick ut på börsen i London 2001. Till 2010 hade jag det företaget. Vi hade ett kontor i Köpenhamn. 2010 gick vi tillbaka till lite färre människor och ett mindre team, men det är mer kvalitet och även mer tid för familjen.
Det är imponerande svenska du pratar. För de som minns dig från 80- och 90-talet var du aktiv med svenska spelare. Hur kommer det sig att du fastnade för Sverige från början?
- Jag har alltid haft lust att resa, sedan jag var 15-16. Jag började läsa böcker om Sverige och Skandinavien, och så träffade jag min nuvarande fru, som är dansk. Första gången åkte jag en liten sväng till Göteborg, jag tyckte att det var jättefint. Jag hade läst en del böcker som Pippi Långstrump. Det var väldigt fascinerande för mig. Jag började läsa på universitetet. Då läste jag verk av Strindberg och gjorde en avhandling på Stig Dagerman. Jag var sportjournalist från början. Det var det jag ville vara egentligen. Men sedan träffade jag en nere i Italien som erbjöd mig att börja arbeta i Göteborg, så jag gjorde det. Jag bodde där med min fru i sju år. Men det som verkligen var viktigt för mig var mötet med Sven-Göran Eriksson. Jag talade redan svenska då när jag läste på universitet. Då kom Sven-Göran Eriksson ner till Rom och skulle träna Roma, han behövde en tolk. Då möttes vi, det funkade bra. Vi har aldrig förlorat kontakten. Jag var inne i Lazio i slutet på 90-talet, då vann vi något tillsammans. Det var jättekul.
Om vi tar oss tillbaka till tidigt 90-tal hade Lantz så många spelare att man pratade om att det stavades ”Lantzlaget”. Sedan tog du över nästan alla spelare. Hur gick det till?
- Det blev en efter en. Jag hjälpte Klas till Belgien, först Roland Nilsson, sedan kom Jonas Thern och Stefan Schwarz, en till Napoli och en till Arsenal. Det spred sig. Alla ringde. På den tiden var det inte mycket konkurrens. I 94-laget hade jag 13-14, kanske 15 spelare. Alla kom till utlandet, Janne Eriksson kom till Tyskland och Tomas Brolin var Lasse Petersons egen kund, jag har aldrig haft något direkt förhållande till Brolin.
Ett tag hade du Martin Dahlin…
- Ja. Martin har alltid varit besvärlig. Jag skojade med honom, jag talade med honom för tre år sedan med en ung kille till Juventus, som var i Malmö då. Det var jättekul, för Daniel Andersson var sportchef, Martin var agent och Juventus bad mig att hjälpa till. Jag sade till dem att Martin var den mest fruktansvärda spelaren jag haft, för han var alltid på hugget. Han litade inte på någon, och ville alltid försöka få det bättre och bättre. Men han är sådan. Han har utvecklat sig till en affärsman och är en duktig fotbollsagent.
Om du ser på dina svenska affärer, vilken är du mest nöjd med?
- Det är så många. Det är svårt att minnas. Det kanske är någon som är viktigare för att den har gett mig mer eko i media. Men det finns andra tillfällen där jag tycker att jag har gjort något med hjärtat för en spelare jag stått nära. Jag måste säga Klas Ingesson, han finns djupt i mitt hjärta. Jag tänker ofta på honom. Jag sade till honom en gång i Bari att den dagen han skulle sluta spela fotboll så skulle jag sluta som agent. Men det blev inte så.
Lyssna på hela avsnittet i spelaren ovan.