Under torsdagen släpper Martin Mutumba boken ”Äkta hela vägen” som Erik Niva hjälpt honom att skriva. Något den förre AIK-profilen ser fram emot:
- Det är pirrigt. Det är som jag sade till de som hjälper mig, att när boken släpps den 27:e vet jag inte vad man vill om man fortfarande har frågor, för alla storys finns där. Det kan inte vara mer äkta. Det kommer ingen Zlatan på 100 år, men kanske en Martin om tio år med samma attityd, speltid och mission... Det kommer bli skönt att få ett avslut på min fotbollskarriär, säger Mutumba i podcasten Lundh.
Du är brutalt ärlig. Hur är det att vara det i både vad du vill och vad du har gjort för fel?
- Jag är alltid ärlig. Jag var ovän med Björn (Wesström) i två-tre år. Vi blev ovänner. Jag tjafsade med (Andreas) Alm, jag var ärlig mot honom. Jag tror att jag kunde säga grejer till honom som chockade honom. Det var innanför organisationen, men jag sade att det var så jag kände. Jag har alltid varit ärlig. Det kanske är därför det inte fungerade för mig i Turkiet och Ungern. Jag kunde vara mig själv i AIK, det var kanske därför det passade så bra. Med boken, jag har alltid sagt att jag bara kan hålla det äkta. Jag kan inte ljuga, jag kan inte förfina det, jag kan inte vara schyst mot någon bara för att vara schyst. Folk kommer kanske ifrågasätta vissa saker i boken, men jag tänkte så där och då. I dag kanske jag tänker annorlunda.
Hur jobbigt är det att ta fram sådana gamla grejer?
- Det är jobbigt. Speciellt när jag var ung, för då hade jag inget skydd. Jag hade Björn Wesström som hjälpte mig jättemycket när han jobbade för AIK. Jag var vild när jag var yngre. Men när man reflekterar och kommer ihåg när man var ung, då tänker jag ”shit, vad dum jag var” och så. Det är mycket känslor. Jag kan bli arg och besviken. Det är lite som terapi.
Vem vill du ska läsa boken?
- Förorten. Alla sköna svenskar som jag träffat på vägen. Svenskar som inte förstår hur det är att komma från förorten med de förutsättningar som vi har och hade på den tiden. Jag vill att alla ska läsa den, där här är allmänbildning. Läser du inte den här boken kommer du inte att hänga med. Läser du den här boken är det som att uppdatera din iphone.
I boken vittnar du mycket om rasism. Det finns många exempel, allt från små grejer när du var mindre till stora grejer, det var AIK-tränare som gick hårt åt dig. Vad känner du i dag när du tittar tillbaka?
- Jag säger bara att det kanske blir enklare för min son att ta sig fram i fotbollen. Vi som är 85:or och 90:or fick ta emot mycket, många kanske slutade med fotboll. Men jag hade ett mission. Nu tänker jag mest att de inte kunde stoppa mig, det gick inte att stoppa den våg som var på väg. I dag, skulle jag sitta i samma rum som dem skulle jag någonstans tacka dem, för det gjorde mig starkare. Även om de sårade en 14-15-årig kille, det är lugnt…
Men fotbollförbundet och klubbar, vad kan de göra mer?
- Fotbollförbundet är gubbar som fanns när dinosaurierna fanns, många av dem. Det blir så att de säger att det inte finns. När vi vet att det finns. Säger man att man visar rött kort till rasismen eller något, vi ser att det finns många svarta spelare som ramlar genom hålen. Det finns många unga, svarta spelare som kommer fram men som kanske inte har någon Björn eller någon Leffe Karlsson som skyddar dem. De går till landslag men kan kanske inte prata eller veta hur systemet fungerar. Då säger de kanske att de inte gillar det längre för att de inte är välkomna. Man märker det. Det har blivit mycket bättre nu. Jag är inte insatt i de yngre spelarna, men när jag spelade fotboll och var i U19-landslaget blev jag dåligt behandlade. Men jag sket i det. Jag skulle ändå komma fram.
Du beskriver när du börjar träna med AIK:s A-lag och Kalle Corneliusson ger dig en köttare, vilket äldre spelare ofta gör mot yngre, och du reagerade på det. Hur tänker du kring det?
- Jag kommer inte ihåg exakt. Men jag minns när jag kom upp till A-laget. Gary Sundgren har spelat i Spanien, han vet själv hur det är att vara invandrare. Nordin hade spelat utomlands och visste hur det var att vara invandrare. Jag hade Andreas Alm, som inte brydde sig alls men som kunde klappa en på axeln. Svante Samuelsson, Samuel Ayorinde, Arash Talebinjad och Gabriel Petrovic. Resten kan jag utan och blinka kan jag säga att ingen av dem var där för mig. När Robin Quaison kom upp och berättar om sin incident och hur det var för honom, det var därför jag gjorde som jag gjorde. Jag hade fått äta så mycket bajs på vägen upp.
När du ser Isak, Quaison, Alexander Milosevic och en del andra spelare som kommer fram från den blåa linjen, känner du någon stolthet?
- Jag blir glad när jag ser dem allihop, speciellt Alexander Isak och Robin Quaison, med all respekt för Alex Milosevic, han bor ett stenkast från mig. Nabil Bahoui och alla. Men Robin Quaison och Alexander Isak, de är svarta. Det är en helt annan grej. När Zlatan sparkade in dörren gjorde han det för sig själv. Vilken annan invandrare hjälpte honom? När pratade han om det när han var som bäst i fotboll, de problem som vi alla hade?
Det är ändå många spelare som säger att Zlatan har visat vägen?
- Han har visat vägen för att vi ska bli fotbollsspelare, ja. Men jag har träffat en miljon invandrare som tror att de är Zlatan när de spelar pojklagsfotboll, de tror att de är bäst och att svenskarna är rasister. Mannen, kämpa bara och var bäst på planen. Låt dem prata efter. Men de tror att de är bäst för att Zlatan visade en kaxig attityd. Okej, han är sin person. Jag brukar säga att man inte ska jämföra mig med Quaison eller Isak – de är bättre än jag. Jag har sparkat in dörren för mig själv, och svarta, unga spelare såg att man kunde vara sig själv. Jag spelade med Rinkeby-band, hade guld runt munnen.
Lyssna på hela avsnittet med Martin Mutumba i spelaren ovan.