Det var en månad efter SM-guldet 2013 som Rikard Norling valde att lämna Malmö FF. Tränaren sa upp sig och gick till Brann i Norge.
Vid den tidpunkten pratades det om att Norling inte drog jämnt med sportchefen Per Ågren och ordföranden Håkan Jeppsson.
I Fotbollskanalens podcast berättar nu den nuvarande AIK-tränaren om sina tankar kring just Jeppsson.
- Honom har jag väldigt stor respekt för. Även fast han ibland är en skitstövel så tycker jag om honom. Han är duktig, han… jag tror han ändå respekterade mig för det jag gjorde och stod upp för där nere. För du behöver stå upp för saker när du är tränare där, gör du inte det så äter de upp dig ganska snabbt om de vill, säger Norling.
Norling menar att han märkte i MFF:s organisation att folk i klubben är eller var besvikna på honom.
Vilken grund har dem till att vara besvikna och sura på dig?
- Jag vet inte. Jag försökte vara ärlig och jag tror att de förstår vad jag menar när jag uttrycker varför jag var besviken på dem. Men sen är det ju det här… Malmö bestämmer när du ska sluta vara tränare för Malmö, inte du själv.
Du sa upp dig en månad efter SM-guldet 2013. Man har aldrig riktigt fått reda på anledningen.
- Nej, och det finns ingen anledning för mig. Jag respekterar och i många fall högaktar många av de som var mina chefer där, men jag har min egen integritet och jag väljer hur jag känner att jag vill bli behandlad. Och så, färdigt. Så är det.
Senare i podcasten berättar han dock att han på något sätt känner att det var som att han fick sparken av Malmö FF.
Och redan 2012 skrevs det om att Norling var på väg att få lämna MFF.
- Jag har ingen aning om hur nära det var, men jag tror absolut att du har rätt. Men ska jag vara ärlig så tror jag att jag var en nödlösning där redan från början och ansågs vara en nödlösning ända tills jag visade mig kunna hantera läget ganska bra där nere. Och framförallt stod upp. Att ”shit, det kan blåsa hur mycket som helst” - och det gjorde det verkligen då. Att det på något sätt respekterades väldigt högt, men aldrig riktigt sådär att… jag blev ju aldrig en Roy Hodgson där nere. Eller hade aldrig kunnat bli en. Det hade jag väl kanske blivit om jag hade vunnit fem mästerskap i rad, å andra sidan. Absolut.