Joakim Persson, som i fjol förde upp Varbergs Bois till allsvenskan, har även en bakgrund som spelare i bland annat Malmö FF, Atalanta, IFK Göteborg och Hansa Rostock. Han slog under mitten av 1990-talet igenom i Malmö FF och flyttade därefter utomlands till Atalanta, där det inte blev en helt lyckad sejour.
Persson berättar i podcasten "Lundh" om anledningen till det.
- Tyvärr var det 27-28 andra spelare där. Tittar jag på det i efterhand är det inte så dåligt att vara med i 12-13 matcher första säsongen, trots att jag sade till tränaren att jag inte spelar högerytter, där han tyckte att jag skulle spela, säger Persson i podcasten och fortsätter:
- Jag tyckte att jag hade gjort det tillräckligt i MFF. Det var inget smart drag, man kanske ska vara lågmäld och snacka lite mindre. Men det var så jag kände då, det får jag stå för. Annars hade jag kanske gjort 20-25 matcher i stället. Sedan år två fick jag en ganska lång inledning på bänken där jag kände att jag ville spela fotboll, jag åkte inte till Italien för att sitta på bänken, titta på arenor, träffa damer och äta pasta. Så jag åkte hem.
Kan du ångra att du inte bet ihop?
- Nej, det tror jag inte. Då hade inte den resterande resan sett ut som den gjorde. Men det är klart att det var två säsonger som var mindre bra med Göteborgs-debaclet, om vi ska vara snälla mot mig. Jag kanske hade kunnat bli utlånad, det var ett par klubbar i Italien och en i Österrike som jag hade kunnat gå till. Men jag ville hem och starta om. Det gjorde jag.
Persson vände hem till allsvensk fotboll igen med spel i IFK Göteborg, men även där gick det inte riktigt som han tänkte sig. Persson fick panikångest.
- Det höll egentligen på rätt många månader under Göteborgs-tiden. Sedan höll det i sig tre-fyra år efter. Men satt jag i folksamlingar började rummet snurra, man trodde att man skulle dö och ville ut för att få frisk luft så att man kunde andas igen. Jag kunde inte somna, för jag trodde att jag skulle dö. Sedan vaknade man morgonen efter och hade inte dött. Men jag hade ingen riktig diagnos och pratade inte med någon på den tiden, då trodde man att de skulle tro att man var koko, säger han.
Simon Thern berättade också om panikångest för några veckor sedan, i dag är det mer okej, även om det inte är helt accepterat, att man pratar om det. Men på din tid stängde man och kämpade med det själv?
- Ja, jag tror att det var en hockeykille som gick ut med något liknande i någon artikel som jag läste när vi skulle möta Västra Frölunda i en ångestmatch i omgång 23 eller 24 där vi var tvungna att vinna för att undvika att åka ur allsvenskan. Då var det som att 50 procent bara rann av mig, det blev bättre även om det aldrig blev riktigt bra under en lång tid.
Vad var det som utlöste det?
- Ingen aning. Folk har väl sin bild av att man är en viss typ av människa, och så är det fotbollsspelaren och inte människan. Man sätter väl en stor press på sig själv, man förväntar sig vissa saker och en viss leverans från sig själv. Funkar inte laget lägger man mycket skuld på sig själv.
Bilden utifrån var att du och Christian Karlsson inte riktigt passade in på Kamratgården, att det skar sig lite där?
- Där tror jag att man gjorde en historia för att hitta ursäkter till varför inget fungerade. Det är klart att det är lättare att lägga det på två dyra nyförvärv än att lägga det på de andra elva som kom in och som inte var lika namnkunniga. Sedan sitter man kvar på sina gamla landslagsspelare som har spelat Champions League med Stefan Pettersson, Håkan Mild, ”Ölme” Johansson, Mikael Nilsson…
Det låter inte som att ni hängde?
- Jo. Jag har inte den bilden från mina två år i Göteborg, det var mer allt runtomkring. Det var tre tränare på ett och ett halvt år. Nyförvärven var dittagna för att spela en viss typ av fotboll medan de andra hängde kvar i vad de alltid hade gjort som funkade. Jag sprang ner och hämtade boll, Micke Nilsson slog en lång boll i djupled på Johnny Ekström, då är jag 60 meter från andrabollen. Sedan blev det en stor bild av… Det är så det fungerar, folk har åsikter och tycker en jävla massa. Det är väl grejen med fotboll också, att man ska få göra det. När man själv hamnar i skottgluggen är det inte lika roligt, så är det ju.
Persson gick senare vidare till Esbjerg och därefter vidare till Hansa Rostock och Stabaek innan karriären avslutades i Landskrona Bois. Persson minns tiden i Bundesliga extra.
- I efterhand kan man tycka att om man hade fått möjligheten att komma till Tyskland när man var 21-22 i stället för Italien så kanske man till och med hade kunnat spela i något av de absolut största lagen i Tyskland, kanske inte Bayern men precis under. Det sprang spelare i Dortmund, Schalke och Mönchengladbach som man när man mötte dem kände att de inte var mycket vassare än jag.
Grämde det dig?
- Nej, inte på det sättet. Det var mer att man fick en möjlighet att spela tre år i Bundesliga, 84 matcher eller så. Det är klart att man ska njuta av att det blev så, det hade ju kunnat bli noll matcher och fortsatt i Danmark, på Island eller något skit. Jag kände att jag inte var en världsartist på det sättet, men på hylla två-tre höll jag och räckte till, annars spelar man inte 84 matcher från start. Det var en mentalitet i Tyskland som påminner mer om Malmö och Danmark.
Lyssna på hela avsnittet med Joakim Persson i spelaren ovan.