Varberg-tränaren Joakim Persson hade en framgångsrik karriär som spelare och representerade klubbar som Hansa Rostock (då i Bundesliga) och Atalanta i Serie A. Trots sina meriter fick han knappt vara med i landslaget. Det är inget han tar särskilt hårt på.
- Landslaget, i Sverige framför allt, kan ett landslag… Det blir nästan ett klubblag i sig, det är gruppen som ska fungera, det är inte alltid så att du har ut de 18-20 som är hetast för tillfället. Det blir konstigt när vissa spelar 15-20 matcher från november till april och är helt ordinarie vecka ut och vecka in och slår Schalke och Dortmund och Bremen medan vissa andra spelar träningsmatch mot Landvetter och ändå blir uttagna i landslaget. Det är klart att vi som spelare garvar lite. Vi vet hur det funkar, och vi vet ungefär hur bra vi är, då lägger man det åt sidan bara. Det var inte det viktigaste i världen på den tiden.
Var det ändå inte lite tråkigt att inte få vara med?
- Samtidigt skaffade vi vårt andra barn under den tiden. När det väl var landslagsuppehåll fick jag tid med familjen i stället.
Jag kan misstänka att du och Marcus Lantz garvade åt det, att ni spelade vecka ut och vecka in…
- Så är det ju. Samtidigt är vi båda lite samma typer, vi åker inte till en landslagssamling för att sätta oss på bänken, då kommer det att smälla i fem dagar tills man spelar, som man agerar i sitt klubblag. Det är kanske inte att föredra för en förbundskapten, som har en elva som han har tänkt sig och spelare på bänken som kan gå in och göra det bra, sedan skulle han ha med två dårar som tacklar allt som rör sig under fyra dagar innan match. Jag kan förstå den förbundskaptenen också.
Sedan följer några rubriker med också?
- Ja, ovanpå eländet (skratt).
Du passar inte in i den mallen?
- Vi är mer stöpta som Jonas Thern och Stefan Schwarz, antingen så spelar man eller så ser man till att man spelar.