Under herrlandslagets senaste landslagssamling tog förbundskapten Janne Andersson med hela laget och såg Ronnie Sandahls hyllade film Tigrar. Reaktionerna på filmen var blandade, Emil Forsberg tyckte att filmen var bra och intressant, medan Jordan Larsson var lite mer tveksam. Sandahl själv har inte fått några reaktioner från landslagets biokväll.
- Nej de gick inkognito. Jag var faktiskt och visade Borg för landslaget och jag hade nog inte föreställt mig att de skulle gå och se Tigrar. Jag hade väl tänkt att den var aningen för brutal och kanske skull väcka farliga grejer hos spelarna. Så jag visste faktiskt inte om det förens jag fick höra det i Fotbollskanalen on tour, säger Ronnie Sandahl i podcasten Lundh.
Det säger väl kanske någonting om att Emil Forsberg som är lite äldre, mer erfaren och längre från den världen tycker att den är bra medans Jordan Larsson som är närmare och har varit en ung talang tycker att den är lite sämre.
- Juste.
Det är ju lite fascinerande för du har berättat i andra intervjuer att du parallellt med att du börjar jobba med filmen så följer du lite unga talanger, bland annat Dejan Kulusevski som tar sig igenom allt det här, Atalanta Primavera, plötsligt Juventus och stora pengar.
- Det var otroligt fascinerande. Det började med att jag följde några på Instagram som var nyblivna ungdomsproffs, försökte kolla så mycket man kunde utan, samtidigt så var jag inte så intresserad av att grotta över deras upplevelse just nu för jag tror inte jag skulle få ett sanningsenligt svar där riktigt. Men så blev det ju verkligen så där att den hösten när vi var nere och spelade in så slog Kulusevski verkligen igenom och såldes till Juventus. När jag började med manuset så var det då han gick från BP och knappt kunde knyta skorna i stort sätt. Det är ju fantastiskt, han är en karaktär som verkar har klarat av den världen. Sen verkar Atalanta vara ganska bra har jag förstått det som. Deras ratio av att få fram spelare från deras Primavera-lag är ju ganska ovanligt.
Vad tror du det beror på att man klarar det jämfört med att man inte klarar det? Man ska dock säga att det är ganska få. När jag pratade med Sebastian Larsson så sa han att han var den enda från två årskullar som tog sig hela vägen. Vad är det som utmärker den som klarar det?
- Ja om man ändå visste det. Översättningsbart på min bransch och din bransch också så är det ”grit” som det kallas i USA, alltså förmågan att ställa sig upp när man har fallit spelar in. Sen kan man väl se det att när man tittar rent statistiskt så skulle jag gissa att trygga föräldrar numera har blivit en allt viktigare förutsättning. Sen tror jag ju att precis som sportdirektören i filmen pratar om att ha ett svart hål i sig som man måste fylla med någonting men som aldrig kommer bli fullt. Det tror jag är både ett recept för att det går åt helvete och ett recept för att det kommer lyckas. Dock kanske inte ett recept för att bli lycklig. Det ska man kanske skilja på.
Det var fascinerande när han säger att han inte gillar att just ta folk som kommer från lite sämre förhållanden för så fort de skriver sitt första kontrakt så blir de mätta och då tappar de det där drivet.
- Adebayor-paradoxen.
Ja precis eller Adriano från Brasilien som också festade bort sig. När jag läst andra intervjuer så skildrar det här prestationsångest och maskuliniteten och så, känner du att du lyckades med det? Och vad kan du känna kring just män i grupp?
- Jo men det tycker jag och det verkar så i alla fall. Jag känner mig ganska trygg i att veta någonting om det n där miljön, jag har växt upp i omklädningsrum, jag har växt upp i maskulina miljöer på många sätt. Och vad tycker jag om män i grupp? Det är klart det är besvärligt på många sätt.
Går det att ändra på oss? Säger jag för jag vill inte ta ut mig från det.
- Jo men det förställer jag mig, bara att förhålla sig till manlighet är väl en bra början. Att ens ställa frågan, hur är män i grupp? Och vad är konsekvenserna av det. Det finns också något enastående i män i grupp. När jag pratar om att jag älskar presspel så snackar vi egentligen om att vi är män i grupp som gör någonting, som är ännu starkare än att göra den enskilda prestationen. Att vara en liten kugge i något störres som plötsligt synkroniserat fungerar det är någonting jag kan längta efter i mitt liv. Jag menar, det man kanske kan ställa frågor kring snarare är väl den där ryggmärgsreflexen att frakta svaghet till exempel, den har jag också. Jag är inte ens säker på att jag vill bli av med den men jag tycker den är intressant och därför är den en del av den här filmen. Men jag har ju den jättemycket också.