Den förre IFK Göteborg-anfallaren Håkan Sandberg var under 1980-talets början ett av flera profilstarta namn i Blåvitt. Via IFK Ludvika och Örebro SK värvades han under till IFK Göteborg 1981 - och gjorde stor succé.
- När man ser tillbaka på sin karriär var det, plus åren jag hade i Grekland, de bästa åren. Men de här vinsterna som man har tagit, SM-guld som på den tiden var finaler, och Uefa-cupen var ett äventyr i sig… Det är naturligtvis höjdpunkterna i ens karriär. Man kommer ihåg det mest av allt, säger han i podcasten Lundh.
Vad hade Sven-Göran Eriksson, som fick er att ta den första titeln en svensk klubb tog i Europa?
- Svennis var som tränare en väldigt ödmjuk person och ledare. Jag var också med precis i skärningen när de engelska influenserna kom med Houghton och Hodgson. Då var det lite revolutionerande hur vi spelade, vi gjorde det väldigt bra och Svennis fick oss att göra det. Nu brukar jag säga att det inte finns några system som är bättre än de andra, i sådana fall hade alla tränare löst det och alla hade spelat på samma sätt. För att bli en framgångsrik tränare i dag handlar mycket om ledarskapsförmågorna man har. Svennis var en väldigt bra ledare. Men även att han fick oss att verkligen uppträda som ett kollektiv. Samtidigt kan det slå mig att det finns stora lag som spelar precis som vi gjorde i dag. Jag har sett matcher med internationella storklubbar, vilka var det nu? Altético Madrid eller något, ett klassiskt 4-4-2. Säger du det i dag som tränare så blir du idiotförklarad. Men så är det. Det är ett bra sätt att spela, och det kom då.
Vad är ditt starkaste minne från Uefa-cupfinalerna, som var två stycken mot Hamburger Sportverein?
- Det är helheten. Någonstans bar vi med oss känslan att vi skulle vinna, vi var ett strakt kollektiv. Nere i Hamburg, där de bara skulle köra över oss, så kände vi att om vi bara gjorde ett mål så skulle de aldrig göra tre på oss, det visste vi. Vi gjorde mål efter 20 minuter, sedan var det en promenadseger. Det var en härlig känsla.
På något sätt finns bilden av att man klippte kalsonger på Kamratgården, det var ”goa gubbar”. Hur mycket var det sådant, eller är det en bild som kommit efteråt?
- Jag tror att gänget som vi hade då var väldigt bra. Vi hade många av de äldre spelarna som var bra. Bröderna Carlsson, Conny och Jerry, Torbjörn Nilsson, Stig Fredriksson och Ruben Svensson, som tillhörde de äldre, var väldigt ödmjuka och bra personer. Sedan var det de yngre och lite spralligare typerna med Glennarna. Jag var någonstans mittemellan i ålder i det gänget. Det var ett bra och sammansvetsat gäng. Vi hade ett bra lag, vi förlorade sällan. Vi visste hur vi skulle spela och hade en enorm trygghet under flera år.
Lyssna på hela intervjun i spelaren ovan!