Victoria Sandell Svensson är en av Sveriges främsta spelare genom tiderna. Efter karriären har hon sadlat om från spelare till tränare. Sandell Svensson basar över division 1-laget Tyresö FF och hon upplever rollen som bättre än förväntat.
- Jag skulle säga att det är bättre än jag trodde. Jag har fått känna på att vara tillfällig förbundskapten i F16-landslaget, med delat ansvar, men det här är första gången jag är huvudansvarig. Men jag gillar att jobba i team, så jag har ett bra team runt mig. Jag skulle säga att det är bättre och roligare än jag trodde. Sedan finns det toppar och dalar, säger hon i podcasten ”Lundh”.
Vad var svårare än du hade väntat dig?
- Jag började i november. Då handlade det om att sätta syftet med träningarna och hitta övningarna. Man tänkte att det inte var så svårt, för det var likadant när jag gick utbildningarna, jag har gjort många övningar, men nu ser det ut på ett annat sätt när man lägger upp en träning med en röd tråd rätt igenom, det kommer jag inte ihåg att det alltid var på min tid. Det var en prövning innan man kom in i det. Men det som tar mest tid är själva ledarskapsbiten och alla samtal utanför träningarna. Det är individer man jobbar med, och jag har en spelare som är 15 som jag lyfte upp som har varit med i breddlandslag till min lagkapten som är 29. Det är ett ganska stort spann. Hon vill vinna, men är kanske nöjd där hon är, samtidigt som man ska utbilda spelare så ska man underhålla och trigga de äldre. Det är inte alltid så lätt, men det känns bra.
Vad är det för fotboll du vill att ditt lag ska spela?
- Det finns alltid en motståndare på andra sidan, men jag vill spela nedifrån och upp, inte bara långbollar. Men det är klart att om en backlinje står högt så är den snabbaste vägen till mål den vägen, och det är mål vi ska göra. Jag ville se ett stabilt försvarsspel där vi har spelet framför oss, men att vi jobbar ruggigt mycket med den direkta återerövringen. Sedan ska vi spela genom alla lagdelar. Att attackera från spelyta två, framför motståndarnas backlinje. Det är i den inre korridoren som flest assist görs, så kan vi komma åt den ytan och därifrån attackera så kan det bli bra. Det var det vi hade svårt med under början av säsongen när serien väl började. Antingen slog vi bollen för tidigt eller så blev det en för rak boll. Men nu har vi börjat hitta lite mer där.
Du har en lång karriär bakom dig. Vilka egenskaper har du plockat från tränare du haft?
- Det finns tränare som har betytt oerhört mycket för mig. En av dem är Anders Johansson, som jag hade i Älvsjö och som var den som tränare väldigt mycket individuellt med mig. Han var bra på att se många detaljer under träningarna och så. Sedan Marika Domanski Lyfors, gammal förbundskapten, hon har inte varit min klubbtränare men betytt mycket där. Sedan Thomas Dennerby. När Djurgården och Älvsjö slog ihop 2003 var han med. Det är tränare och förbundskaptener som har betytt väldigt mycket för mig. Fotbollstränare ska brinna för fotbollen, sedan behöver man inte vara supernörd, men man ska brinna för det man gör och kunna själva spelet. Men sedan gäller det att se varje individ, och det tycker jag att alla de kunde göra, plus att de såg vad vi som lag men även vad individen behövde. Jag spelade i elitlag där alla ville mycket, men det är inte säkert att alla vill köra extra och nöta på grejer. Det tyckte jag att de hade. Deras ledarskap tycker jag också var väldigt bra. Sedan är någon kanske en bättre matchcoach och någon en bättre tränare, men man kan inte få allt. Kan jag välja lite från alla de tre skulle jag bli jättebra! Där är jag dock inte än.
Hur mycket tvekade du inför att ta det här steget? Du har jobbat med utveckling på förbundet och varit sportchef på halvtid i Elitfotboll dam.
- Jag var ganska mätt när jag slutade 2009. Då blev jag sportchef i Djurgården och hade lite individuell träning med forwards där. Sedan blev jag gravid direkt, och när jag kom tillbaka fick jag erbjudande att jobba med EM 2013 i centrala organisationen med team service. Då fick jag tillbaka suget att gå på fotboll igen, och då var vi i Tyskland och kollade på VM, och då tyckte jag att det var kul igen. Jag har gått tränarutbildning 2009, Uefa B, nere i Eslöv med gamla elitspelare, men den fick jag gå om när jag gick CBA, men det var där jag fick tillbaka att jag tyckte att det var kul att stå i hetluften. Man vill ju testa det man har lärt sig på utbildningarna Therese Sjögran var exempelvis med, Olof Mellberg, Pontus Farnerud, Jens Fjellström… Det var många. Man kände att det kunde vara kul att gå ut och testa sitt eget ledarskap och det jag har lärt mig av fotbollen och om jag kan få ut det till tjejerna. Det var där det väcktes. De fem modulerna vi gick var grymt roliga men intensiva. Det var där jag kände att jag skulle vara på planen.
Du har en lång karriär bakom dig. Vilka egenskaper har du plockat från tränare du haft?
- Det finns tränare som har betytt oerhört mycket för mig. En av dem är Anders Johansson, som jag hade i Älvsjö och som var den som tränare väldigt mycket individuellt med mig. Han var bra på att se många detaljer under träningarna och så. Sedan Marika Domanski Lyfors, gammal förbundskapten, hon har inte varit min klubbtränare men betytt mycket där. Sedan Thomas Dennerby. När Djurgården och Älvsjö slog ihop 2003 var han med. Det är tränare och förbundskaptener som har betytt väldigt mycket för mig. Fotbollstränare ska brinna för fotbollen, sedan behöver man inte vara supernörd, men man ska brinna för det man gör och kunna själva spelet. Men sedan gäller det att se varje individ, och det tycker jag att alla de kunde göra, plus att de såg vad vi som lag men även vad individen behövde. Jag spelade i elitlag där alla ville mycket, men det är inte säkert att alla vill köra extra och nöta på grejer. Det tyckte jag att de hade. Deras ledarskap tycker jag också var väldigt bra. Sedan är någon kanske en bättre matchcoach och någon en bättre tränare, men man kan inte få allt. Kan jag välja lite från alla de tre skulle jag bli jättebra! Där är jag dock inte än.
Hur mycket tvekade du inför att ta det här steget? Du har jobbat med utveckling på förbundet och varit sportchef på halvtid i Elitfotboll dam.
- Jag var ganska mätt när jag slutade 2009. Då blev jag sportchef i Djurgården och hade lite individuell träning med forwards där. Sedan blev jag gravid direkt, och när jag kom tillbaka fick jag erbjudande att jobba med EM 2013 i centrala organisationen med team service. Då fick jag tillbaka suget att gå på fotboll igen, och då var vi i Tyskland och kollade på VM, och då tyckte jag att det var kul igen. Jag har gått tränarutbildning 2009, Uefa B, nere i Eslöv med gamla elitspelare, men den fick jag gå om när jag gick CBA, men det var där jag fick tillbaka att jag tyckte att det var kul att stå i hetluften. Man vill ju testa det man har lärt sig på utbildningarna
Skickade du ut signaler i fotbollssverige att du var öppen för anbud?
- Jag är inte jättemycket på sociala medier, men jag lade ut på Facebook att jag hade gått utbildningen, det var det enda jag gjorde. Sedan pratade jag lite med gamla tränarpersoner som kanske kunde vara intresserade. Men inte mer än så.
Vad hade du att välja på?
- Det var någon annan division 1-förening och några andra erbjudanden som kom, men inte högre upp. Sedan var jag ganska säker på att jag ville jobba med seniorer, kanske även F19, som inte är en tävlingsserie men under elit, men då skulle jag känna att det skulle bli flera dagar i veckan, för de är laget under damallsvenska- eller elitettan-lagen, och jag kände att det här var en bra nivå att börja på för att få ihop familjelivet och fotbollen.
Är det inte svårt som gammal elitspelare att gå ner där det inte är elit?
- Det är det svåra. Jag har spelat elit hela min vuxna karriär. Svårigheten här är att det inte är några spelare som har pengar. Jag var lite inne på att höja, för vi tränar tre fotbollspass och ett fys, att höja det. De jobbar heltid. Det är en jättebra grupp som jag har, men det är nog lättare att vara borta från en träning här än det skulle vara i elitmiljö. Det är där jag har svårt om man väljer bort. Men det vi kan göra i gruppen är att sätta upp våra värderingar och målsättningar. Då kan man peka på det för att folk ska planera sin tid, då hinner vi träna också. Sedan finns det extrema fall med några som tar studenten och haft mycket skola, då får vi lösa det.
Vad är målet med tränarkarriären?
- Just nu är det Tyresö, jag har treårsavtal och trivs otroligt bra. Men det är klart att det kittlar att tänka på att vara högst upp, i damallsvenskan eller något sådant. Det vore häftigt.
Det är inte så många kvinnor som är tränare i damallsvenskan. Hur kommer det sig?
- Jag var jättemätt på fotbollen, och jag tror att det på ett sätt är lättare för killar, för de har ofta tränat förmiddag och eftermiddag och kunnat vara med familjen på kvällen. Vi har tränat kvällar, och all tid har försvunnit med nära och kära. Det gjorde att jag när jag slutade inte ville börja vara tränare på kvällstid och borta varje helg. Det tror jag är en sak. Men när man är på högsta nivå finns det allsvenska lag som har ganska bra träningstider. Men det här passar mig ganska bra, när vi tränar 19 på kvällen, då hinner jag vara med barnen och så sover de när jag kommer hem. Det passar mitt familjeliv nu. Men det har att göra med att man vill åt ett annat liv och vill vara med kompisar och vänner, plus att det inte är gratis att gå utbildningarna. Har du inte en klubb som kan stå för utbildningen eller inte har tjänat pengarna för att betala själv – det tror jag bidrar till att det är färre kvinnor. Men man märker att det är attraktivt att träna i damallsvenskan. Det är bara att se hur många killar som väljer den vägen, gamla elitspelare som Joel Riddez och Marcus Lantz. Det är grymt duktiga killar. Men man ser det också som en språngbräda ut i Europa, eftersom man kan få spela i Champions League. Det är attraktivt, så det borde locka tjejer också. Vi behöver våga lite också.