Lotta Schelin spelade elitfotboll i 17 år för tre olika klubbar; Göteborg, Lyon, Rosengård. Dessutom spelade hon i det svenska landslaget under 14 år, där hon är Sveriges bästa målskytt i historien med sin 88 landslagsmål.
På vägen har hon haft många lagkamrater och många tränare med olika ledarskapstekniker. När Schelin gästar podden ”Lundh” diskuterar hon vad som enligt henne är en bra tränare och ledare, samtidigt som hon ger exempel på bra respektive mindre bra tränare hon själv haft.
I boken skriver du om Lyons tränare, Patrice Lair. Han säger själv att han inte ska vara där mer än två år i klubben men är där fyra år. Du skildrar en person som bryter ner och kör lite management by fear. Det är många exempel som man kanske inte förknippar med svenskt ledarskap. Hur tror du att reaktionerna blir i Frankrike, för jag gissar att det kommer att spridas dig, om det inte redan har gjort det?
- Jag vet inte exakt. Men samtidigt tänker jag att jag har pratat med honom, jag har sagt allt…
Vet han vad du tycker?
- Ja, jag tror att han vet vad jag tycker.
Du tror? Du har inte varit så rak, helt enkelt?
- Jo. Jag tycker att jag har varit väldigt rak. För han var en väldigt rak person. Han gav också möjlighet att vara öppen för att man fick vara rak tillbaka. Så jo, det har jag. Däremot vet jag inte hur han reagerar på att man pratar om det öppet. Samtidigt, nästan allt jag skriver – alla visste hur han var. Alla pratade om det när han var aktiv, alla förstod att han var tuff och att det var tufft ledarskap. Vi presterade också därefter. Det var tre och ett halvt år utan förlust. Tro fasen att man tillåter det. Jag förstår att man kan köpa det. Men det jag lägger till i boken är att jag förklarar hur man känner sig i ett sådant ledarskap. För jag kan respektera det till en viss punkt. Men sedan så pratar vi lite om människan. Man måste fan ta med människan bakom prestationen. Det gjorde inte han över huvud taget. Tyvärr var det många som blev sårade, eller vad man ska säga, på vägen. Det var sjukt tufft mentalt. Man ska förlora leendet och vara robotar. Det är inte det som jag känner att jag vill jobba med framöver. Men jag ger honom att han lyckades. Han kanske skulle lyssnat på sitt eget råd och stannat i två år istället för fyra, det var det som blev för mycket.
Du berättar att du innan hade Torbjörn Nilsson, som kanske hade varit för snäll och för mesig. Du har haft Marika Domanski Lyfors, Thomas Dennerby, Pia Sundhage – vad är en bra tränare för dig?
- Tydlighet tycker jag är någon slags grund i ett ledarskap. Jag tror att man kan få med sig alla om man bara vet vad man ska göra. Sedan önskar jag av ett ledarskap att man också ser till spelaren och är lyhörd. Något som jag tycker att många av mina svenska tränare har varit är prestigelösa. Det blir problematiskt när man är prestigefull, för man måste också kunna ta ett steg tillbaka och lyssna på all den erfarenhet som finns i gruppen. Pia pratade ofta om det här självledarskapet som ska finnas i gruppen. Hennes dröm var att stå vid sidan om och bara låta spelarna leda varandra. Då behöver man ge mycket ansvar och utrymme till spelarna och utveckla det. I Frankrike är det auktoritära ledarskap överlag. Nu var Patrice extrem, men det blir ett ganska litet utrymme till att ta egna beslut. Både på planen och utanför. Det blir att man tar ett steg tillbaka och lyssnar på den som styr.