Under sin spelarkarriär gör Martin Åslund fyra landskamper. Bland annat var han startade han en match i EM-kvalet 1998, i Burgas. Men det blev aldrig fler än så. Åslund menar att det beror på den knäskada han drog på sig när han var på en skidresa i Alperna.
- Efter Burgas så åkte jag hem och jag hade en resa bokad med mina kompisar till Val D'isere över nyår, där vi skulle åka utför. Och idag är det ju helt befängt att man gjorde så. Men på den tiden var det ingen som brydde sig. Jag spelade i allsvenskan när jag gick i gymnasiet men jag var som vilken vanlig människa som helst. Det var två lärare som tyckte det var roligt, alla andra brydde sig inte. Så att jag skulle säga nej till att åka till alperna för att jag skulle spela fotboll var otänkbart bland mina vänner. Och vi åkte utför rejält och jag har alltid tillhört de som satsat lite för mycket. Så i ett tjugometershopp så landade jag snett och vred till knät rejält.
- Efter det åker jag direkt till AIK och gör en träning med AIK, åker med landslaget dag två och dag tre tränar jag, kolliderar och får jätteont i knät. Det viker sig bara och jag får kliva av. Sen ringer (Magnus) Forssblad mig och frågar: ”Vad fan har du gjort med ditt knä?” och jag sa: ”Jag kolliderade på träningen” och han sa: ”Nej aldrig, det är för mycket våld”. Sen tog det tio månader innan jag var någorlunda återställd. Jag kunde spela men jag hade ont. Sen blev det aldrig riktigt bra och sen kom följdskadorna på det. Och där har jag en skuld i att jag att åkte på den här snowboardskadan, men sen skötte jag inte min rehabträning bra nog. Och skuggan ska inte falla på AIK för de hade inte resurserna till det så jag var på Bosön och fick jättebra hjälp.
Så egentligen sabbade du din karriär och en eventuell flytt på att du åkte skidor med polare.
- Ja absolut. Då hade jag precis gått till AIK och tackat nej till Tottenham och Blackburn. Och jag hade varit ekonomiskt oberoende om jag tackat ja till dem.
Varför tackade du nej? För de som inte kan din karriär så är du i AIK som ung, sen IFK Täby, Enebybergs IF och sen går du ju till Djurgården och vidare till IFK Norrköping och är ju glödhet hösten 1998 när du flyttar.
- Ja, jag kunde välja vilken liga jag ville i princip.
Så varför nobbade du Tottenham och Blackburn?
- För att jag alltid har haft en dröm om att spela i AIK. AIK hade vunnit och satsade på Champions League. I avtalet med AIK skrev jag också in att AIK får ta max dubbelt av det de betalar när de säljer mig vidare. I mitt huvud fanns det bara at jag gick till AIK fortsätter att spela bra och flyttar om ett år. Det var liksom hela planen. Men jag vet mer nu att man ska ta chansen när man får den. Jag har ju varit lyckligt lottad, så ekonomiskt har jag klarat mig ganska bra ändå och jag ångrar ändå inte det. För som människa har jag ändå blivit den jag blev genom den här vägen och aldrig lärt mig så mycket om mig själv som under sista året i AIK.
Men det var en jädra dyr alpresa.
- Ja det var det, alperna är dyrt.
Ja men det måste ju tillhöra en av de dyraste alpresorna någonsin.
- Ärligt talat så har vi gjort så mycket grejer på de här alpresorna som kunde gått så mycket värre. Vi hade aldrig lavinutrustning och vi åkte utanför kammar. Det är klart att vi åkte med guider ibland, men det var ju dyrt. Jag har ingen aning om vilka glaciärer jag har åkt över med lavinrisker som är helt otroliga. Så på ett sätt kom jag väl ändå billigt undan. Det är klart att min pappa var emot allt det här men jag lyssnade inte på min pappa.
Det gör man sällan i den åldern.
- Nej, exakt. Det var ett troligt felbeslut för hade jag flyttat utomlands så hade jag aldrig kunnat åka till alperna och bli skadad. Men jag ska också föra in en tredje grej och det var att vi tränade väldigt fel. Vi tränade väldigt hård fys med mycket vikter och det tillförde ännu större problem på skadan jag redan hade. Men det största felet är att jag åkte, det andra är att jag inte skötte min rehabträning så bra som jag borde ha gjort och sen att vi tränade fel för min del. Man blir så bra som man blir. Jag var inte tillräckligt smart för att fatta rätt beslut om att åka till Alperna. Huvudet är en del av att bli elitspelare. Jag är så otroligt trött på att höra folk som säger: ”Om inte det eller det hade hänt”, jag blev det jag blev för jag fattade de besluten jag gjorde. Alla beslutsfattningar är en del av fotbollen. Jag var inte bättre, punkt. Det blev fyra A-landskamper, jag gjorde min sista när jag var 23-24, that´s it.