När A-landslaget nyligen var i Qatar var Muamer Tankovic med för andra året i rad och under 2019 var han även med ”det riktiga landslaget” under hösten. I sommar väntar EM för Sverige och Muamer Tankovic har siktet inställt på att vara en av de 23 spelare som får delta i EM och ser goda möjligheter till att det blir allvar.
- Jag rankar dem rätt bra. Janne (Andersson) vet vad jag går för. Jag vet vad som krävs i det här landslaget och vad Janne vill. Mina egenskaper tror jag kan gynna det här landslaget jättemycket med mina offensive kvaliteter, och jag har också visat att jag kan jobba defensivt. Jag gör min defensiva roll som tränaren vill att jag ska göra, sedan kan jag lägga in det lilla extra med mina offensiva egenskaper, säger Muamer Tankovic i podcasten Lundh.
Muamer Tankovic slåss om att ta platsen bakom Emil Forsberg som är given till vänster i det svenska landslaget, och den nuvarande Hammarby-spelaren ser naturligtvis längre än bara EM.
- Så klart gör jag det. Jag har drömmar och visioner. Men det gäller att ta det dag för dag och match för match.
Måste man flytta utomlands för att bli landslagsman?
- Nej, jag spelade ju för Hammarby när jag spelade i landslaget. Man måste inte.
Men du förstår vad jag menar, att det är svårare för allsvenska spelare att etablera sig. Du och Marcus Danielson har fått chansen, man kan kanske inte riktigt räkna Granqvist och Sebastian Larsson, som vänt hem. Tror du att du måste ta klivet ut för att etablera dig?
- Kanske, för att visa att jag kan hålla den nivå jag hållit i allsvenskan även internationellt, i en större liga. Jag tror att det hade varit en annan syn från tränarna då, om de ser att jag höll en nivå i allsvenskan och sedan även utomlands.
Om man ser till din karriär är du också lite speciell, du var med redan 2014 under Erik Hamrén när det kändes som att man ville knyta dig till landslaget när Bosnien jagade dig. Hur var det att plötsligt kallas in?
- Just den perioden var det lite hetsigt, det var lite väl mycket som hände just då. Jag kom upp till A-laget i Fulham och spelade i Premier League, det var mycket på mina axlar. Som ung är det inte så lätt att hantera sådana saker. Även om det är positiva nyheter är det en väldigt stor stress i en. Sedan kom det till landslaget, jag pratade med Dzeko och Zlatan – det var så stora grejer för en så ung spelare. Jag tror att jag hade hanterat situationen oerhört mycket bättre om det hände nu i dag.
Tror du till och med att det var negativt för dig med allt som hände på kort tid?
- Nja… Jag tror att det är positivt. Jag är otroligt glad över att allt det hände. Jag ser det bara positivt. Men sättet jag hanterade situationen på var negativt. Jag hanterade det inte bra.
Hur hanterade du det?
- Jag var inte mogen. Det var saker som jag sade och gjorde. Jag var fortfarande en snorunge. Allt gick så snabbt, jag trodde att jag var en given A-lagsspelare i Fulham trots att jag bara hade gjort några matcher, jag trodde att jag skulle komma in i landslaget och vara en startspelare direkt. Så gick mina tankar. Det hade varit otroligt stor skillnad om det hände nu.
Kunde man hjälpt dig på något sätt?
- Man kunde ha hjälpt mig. Men samtidigt var det hur jag var, och jag ångrar inte hur jag var då, för jag lärde mig av det. Jag ångrar inte saker som jag har gjort, för jag lärde mig av det och de sakerna gör jag inte om igen.
Du hade möjligheten att spela för Bosnien, det är en ständig diskussion kring landslag inte bara i Sverige. Hur ska man hantera spelare som kan välja, för det känns som att du blir en bricka mellan Bosnien och Sverige där de kanske tog ut dig väl snabbt?
- I slutändan är det spelaren som väljer. Jag tror inte att det är så mycket som landet eller tränaren kan göra för att påverka en för mycket, för i slutändan är det spelaren som ska ta beslutet om var han har bäst chanser och var han trivs bäst.