När Erik Thorstvedt lämnade Norge så gick flytten till tyska Borussia Mönchengladbach, där blev han bänkad och satt mest på sidlinjen. Han spelade endast tolv matcher med laget över två säsonger.
Såhär i efterhand berättar han att han nog inte var mentalt redo för att sitta på bänken och titta på när förstemålvakten fick vakta kassen. Efter två år flyttade han till IFK Göteborg där han trivdes bra, han minns att det var en riktig familjeklubb där inget var omöjligt, berättar han i Lundhs podcast.
- Jag spelade tolv matcher i Bundesliga, sex var helt okej, tre fantastiskt bra och tre var sinnessjukt dåliga. Men jag kanske kom in för tidigt, jag var nog inte helt mentalt redo. Han som kom in och tog min plats stod i Mönchengladbach de kommande tio åren, han var en bra målvakt. Jag var bara där i två säsonger, men i slutet av de två åren tror jag att jag aldrig har varit bättre. Jag hade inte haft några skador. Jag lade på mig tio kilo, från 82 till 92, och det var inte på grund av att jag hade blivit fet av bratwurst och öl, utan på grund av bra träning. Men då var det för sent. Jag hade inte lust att vara kvar längre. Jag var ung. Jag har ingen disrespect mot målvakter som säger att de är okej med att vara nummer två och att spela någon cupmatch här och där och tjäna ganska bra för att säkra framtiden för sig och sina barn, fair enough, men när du är en ung och ambitiös målvakt vill du helst inte hamna i den situationen, säger han i podcasten.
Då hamnade du i IFK Göteborg. Vad minns du av det året?
- Jag får fantastiskt fina vibrationer i kroppen när jag tänker på det. Det var en riktig familjeklubb, och de var bra. De hade vunnit Uefa-cupen året innan. Jag spelade bara ett par matcher i Europa, men man hade en känsla som var väldigt olik den i Norge om att man skulle vidare, det var inget snack om det. Det satt i väggarna att Blåvitt skulle vidare i Europa. Det var fascinerande, vi spelade en match mot ett albanskt lag. Albanien på den tiden var som Nordkorea i dag, helt stängt. Jag hade varit på tågluff i Europa några år tidigare och hade tagit en båt från Italien till Korfu i Grekland, och vaknat när båten gick längst Albanien och såg det sjuka landet som ingen fick komma in i, och fick sedan dra dit med Blåvitt. Det var väldigt kul. Jag tror att vi vann också.
Tog de emot dig öppet?
- Ja, Per Edmund Mordt hade gått före oss och banat vägen för oss norrmän. Första gången jag träffade de andra spelarna i laget var på ett flyt från Köpenhamn tillsammans med min fru, då de skulle jorden runt i tre veckor på turné, sponsrad av SKF. Då var man i Nya Zeeland, Australien, Thailand, Hawaii… Det var en kombinerad semester med att spela några matcher. Men på de veckorna, att få besöka de länderna… Det är en extremt bra sak med att vara fotbollsspelare, att jag nästan har varit i 75 länder. Jag älskar att resa. Att komma till Hawaii som fotbollsspelare är fantastiskt.
Norge var inget alternativ att vända hem till då?
- Jag skulle egentligen till Arsenal. Jag var där i flera veckor. Men det var svårt att få arbetstillstånd.
Robert Prytz var också där och fick inte heller arbetstillstånd.
- Jag hade till och med varit tre år tidigare några veckor i Tottenham, rest med dem till Östeuropa för någon match men fick inte arbetstillstånd. Sedan blev det samma sak med Arsenal. PFA, fackföreningen, sade till George Graham att han inte behövde någon ny målvakt, men han sade att det borde vara upp till honom. Men jag fick inte. Då gick jag till Blåvitt, som var väldigt, väldigt bra och hade ett strålande år där. Sedan kom Tottenham upp igen. Då tänkte jag att det inte skulle gå då heller, men då definierade PFA ett målvaktsproblem hos Tottenham och sade okej. Så det gick igenom.