Sören Rieks lämnade Esbjerg i hans hemstad för att testa lyckan i Holland och NEC Nijmegen 2012. Trots att dansken gjorde en fin säsong för egen del åkte klubben ur den holländska högstaligan och Rieks blev oönskad av den nya tränaren.
I podcasten Lundh berättar mittfältaren att han inte hanterade situationen särskilt bra och att han blev desperat för att komma bort från klubben.
- Det blev tyvärr så att vi åkte ur under den andra säsongen. Trots att jag gjorde min bästa säsong då målmässigt och assistmässigt. Jag kände att jag hade fastnat i Esbjerg, och skulle jag göra det igen i Nijmegen som 27-åring så hade man inte vetat vad som skulle hända med sin karriär. Jag var kanske lite…
Desperat?
- Desperat att komma bort. Det var många spelare som försvann och vi fick en ny tränare, och då kände jag att jag inte ville chansa och vänta till den sista dagen på transferfönstret. Jag var i Göteborg och såg en match och kände att det var en speciell klubb, och då blev det dem.
Fanns det några anbud?
- Inte vid det tillfället. Det var ganska tidigt i augusti som Göteborg visade sitt intresse, och jag åkte upp för att titta på Blåvitt-AIK. Det var fantastisk inramning, och Kamratgården gav också bra intryck. Det var det första intrycket som gjorde att jag valde Blåvitt, samtidigt som jag var desperat att komma iväg från Nijmegen.
Rieks menade att han hamnade i en tuff situation, särskilt eftersom familjen precis hade fått barn. Han ville att hela familjen skulle trivas, men menar att han själv inte mådde bra under perioden i Holland.
- Den perioden tog jag inte särskilt bra, min fru har berättat att jag var arg när jag kom hem, och det kanske också var sant. Det påverkar en, även om man vill att det inte ska göra det. Att inte spela regelbundet i ett A-lag är inte bra. Man vill känna att man är välkommen i en klubb och inte oönskad.
Det är en lite hård business där man skriver på ett kontrakt och sedan byts tränare till en som verkligen inte vill ha en. Har du känt av det när de vill att du inte ska träna med A-laget?
- Faktiskt bara en gång, det var i Holland när de skulle börja om med en ny tränare efter att vi hade åkt ut. De ville satsa yngre och vi var för många spelare i truppen. Det var första gången jag känt att jag inte var välkommen på träning och i en klubb. Det är inte en känsla man vill ha. Jag funkar bäst när jag är positiv och glad. Jag är glad över att jag inte har känt så fler gånger.