I mitten på juni tvingades Pontus Wernbloom lägga skorna på hyllan och sluta spela fotboll, bara ett år efter han vände tillbaka till IFK Göteborg efter elva år ute i Europa. Skadorna blev till slut för påfrestande för kroppen.
- Alltså beslutet i sig togs väl åt mig. Jag har väl haft ett knä som krånglad hela året egentligen och kommer väl egentligen från min hälseneskada för tre år sedan. Sen har det kommit massa följdskador på den hela tiden, har mer eller mindre försökt hålla det flytande här hela våren med tabletter och sprutor. Till slut så bet de inte längre, det slutade och när det svullnade så lyckades jag inte hämta hem det. Innan kunde jag ändå få ner svullnaden så att det gick att vara med. Men sen i slutet så gick det inte att vara med och till slut slutade det med att jag var med på en träning så var jag där ute och hade ont i knät, det var svullet också gick jag i ”kvadden” också drog jag vaden. Då sa jag, nej nu skiter jag i det här liksom. Det här gå inte längre, jag blev så förbannad. Om jag inte ens kan gå och spela då lär jag ju inte ens kunna springa fullt och göra det heller. Så nu lägger vi ner det, säger han i podcasten Lundh.
Så att det togs åt dig på något sätt. Men hur svårt var det ändå? För när man läste intervjuer med dig så ville du ändå köra vidare, hoppades på att spela längre och plötsligt blir du av med någonting du gjort egentligen hela livet. Hur är det att få den där mattan undandragen med så kort varsel?
- Men någonstans så vet man det i bakhuvudet men så får man de här små ”nuggetserna” i träningarna att ”fan det känns bra idag, nu känns det riktigt bra”, då är man ju så pass dum då att tro att det här kommer nog kännas så bra över en längre tid men i mitt fall blev det aldrig det. Det kunde gå bra i en, två träningar men sen kom det tillbaka. Man är väl lite dum där man tror att man kan ”fight the age” lite men det går inte. I mitt fall där jag har en stor skada i bagaget och kanske inte travar helt rent så blir det massa följdskador på det och med facit på hand så borde man kanske slutat för tre år sedan. Men där är man ju inte mentalt liksom.
Hur var det att försöka spela och gå på tabletter och grejer, att inte kunna göra sig rättvisa?
- Det är man väl van vid i karriären. Det är ju mycket tabletter såklart.
Hela karriären?
- Ja egentligen mer eller mindre men sen är det ju olika såklart. Men det är ju som jag sa innan att det finns ju inga ursäkter för det har man ju gjort hela tiden. Det var bara tråkigt för man trodde ju hela tiden. amen jag kan komma tillbaka riktigt ordentligt, också kunde man inte det. Det blir ju en besvikelse. Samtidigt så var det sjukt roligt att få komma hem också, träna och få de här ”nuggetserna” som man ändå fick och få komma hem helt enkelt. Men jag hade ju hoppats på att det skulle gå bättre, givetvis. Men så är det ibland.
Kan du när du tittar tillbaka på just karriären, spelat genom skador och tycka att det är lite bisarrt att man gör det eller är det något man får tugga i sig? Att man kastar i sig några Voltaren och kör.
- Nej det väl lite som du säger att det har väl blivit lite av ens kostcirkel nästan. Men när man är inne i det så tänker man inte så mycket. Men kanske man kommer få sota för det en dag. Jag höll mig skadefri i princip 10-12 år, hela tiden när jag var ute i Europa nästan, tills jag drog hälsenan. Det är väl bättre att ta skadorna i slutet av karriären tänker jag men nu kommer det bli en tid framöver här där jag kommer behöva opereras och sådär. Det hade man ju hoppats att man skulle undvika men så är det. Alla idrottsmän och kvinnor tror jag att det är så mycket ”wear and tear” på kroppen och du utsätter dig för så mycket grejer. Men jag sitter inte här och grinar över det. Det skrev man under på när man började. Men det tar ju hårt på kroppen även om man inte vill det.
Vad är det för operation du väntar på?
- Jag tror att det kommer bli knät. Jag sitter väl fortfarande och konsulterar lite med läkare vad det är som ska göras. Men nu är man ju inne i de här vårdköerna och sådär efter att man slutat men man får ta det steg för steg och jag hoppas väl att i slutet av året och i början på nästa att man ska fixa till det ordentligt.
Kommer du få några men? Vad kan du göra och vad kan du inte gör i ditt nya liv som pensionerad fotbollspelare?
- Mitt problem är att jag är så sjukt strikt mot mig själv, även nu när jag slutat så är jag liksom uppe 06.20 och liksom matar på en crosstrainer i mörkret nere i källaren. Så jag gillar ju att vara aktiv. Jag fattar att jag inte kommer bli elitidrottsman igen men jag behöver kunna springa, jag behöver kunna röra på mig rätt så felfritt, vill jag kunna göra. Jag behöver inte kunna spela fotboll igen men jag vill ha ett bra liv. Sen är det ju kanske att jag kommer skjuta problemen framför mig, givetvis. I och med att jag har skit på kroppen som jag har samlat på mig. Men jag vill kunna röra mig så gått det går så får jag skjuta det framför mig helt enkelt och förhoppningsvis kan jag skjuta det riktigt långt fram.