Äntligen drog live-fotbollen igång igen med tyska Bundesliga i spetsen. Angela Merkel gav klartecken men med en hel del strikta restriktioner som de olika klubbarna, lagen och spelarna behöver förhålla sig till om fotboll ska vara möjligt att genomföra. Restriktioner som gör att jag som spelare börjar undra hur lång tid det kommer att ta innan vi får tillbaka den riktiga fotbollen och charmen med den, både för oss spelare och supportrar. För låt oss komma överens om en sak; fotboll är inte enbart tjugo känslolösa personer som springer efter och ska sparka in ett runt föremål i ett mål där någon står och skyddar det. Det är känslor, intensitet, kamp och så mycket mer utöver det.
Restriktionerna är tydliga från Merkels sida. High fives, kramar och att spotta är long gone. Likaså är målfirande begränsat, även om kreativiteten lär flöda med nya målgester som är Corona-vänliga. Tiden spelarna tillbringar i omklädningsrummet ska helst inte överstiga 30-40 minuter. Sist men absolut inte minst: ingen publik. Jag ställer mig frågan: hur mycket är kvar egentligen av det vi spelare gör? Förutom att springa efter och blockera den där förbaskade bollen.
Låt oss börja med high fives, kramar och att spotta. Som målvakt ser jag direkta problem. Oerhört ocharmigt, egentligen ohygieniskt och lite äckligt. Okej, vi går rakt på sak. Som mamma hade sagt: ”skitäckligt”. Men vad fan, vem är en målvakt utan att spotta i handskarna. Att spotta i sina handskar är något som tillhör yrket, något vi har sett vår idol göra på TV när vi var små och något som faller sig naturligt när vi gjort en megaräddning och hybrisen behöver komma upp till ytan. Nej, den behöver vi. Låt målvakterna vara.
Eller high fivesen, hur gör vi med den? Vi i Sverige känns ju som proffs på den. High five innan matchavspark med varandra, high five när någon gjort ett fint mål, high five när målvakten gör en räddning och high five efter matchen. Vi behöver inte ens uttrycka det vi tycker och tänker i tal, utan en high five är vårt gemensamma språk. Till och med när någon gjort något mindre bra, så är high fiven en ”kom igen, du tar nästa”. Vad händer utan den? Ska vi behöva uttala i ord vad vi tycker om någon? Usch nej, det tror jag inte funkar. Inte i Sverige. Här ger vi en high five.
När vi ska ut och spela match så har vi laddat upp ordentligt i omklädningsrummet. Hela veckan har vi spanat in nya låtar och remixer som ska tryckas in i matchlistan som ska pumpa ut adrenalinet hos oss lagom till matchstart. Vi snackar lite skit, genomför våra rutinmässiga förberedelser och stoppar i oss något snacks. Det tar mer än 30-40 minuter. Jag menar, bara att få snacka av sig med sin bänkgranne om absolut ingenting tar ju tjugo minuter. Minst.
Sist men inte minst: publiken. Hur överlever vi utan våra supportrar på plats? Helt plötsligt får vi inte den där kicken av att vår klack står och hejar på oss, gåshuden när vi marscherar in till line-up eller euforin vi känner när vårt lag gör mål som uppstår tillsammans med explosionen av publikljudet. Helt plötsligt hörs allting som sägs och görs. Skitsnacket om motståndarna, förbannelserna över att domaren inte gav oss inkastet eller att den där förbaskade målvakten fortfarande står och spottar i sina handskar. Helt plötsligt behöver allting vi spelare gör per automatik och instinkt programmeras om till något mer oskyldigt och korrekt. Kampen, språket och intensiteten som publiken hjälper oss med riskerar att försvinna. Nej, rätten behöver sina viktiga kryddor för att smaka riktigt gott och kännas extra, annars förblir det något som likväl kan finnas i division sex.