Förra året gjordes en anmälan som ledde till att Diskrimineringsombudsmannen (DO) inledde en utredning kring huruvida damlandslaget var ett diskriminerat landslag när det kommer till den ersättning som gavs kontra herrlandslagets. Utredningen resulterade i ett svar från DO att damlandslaget inte är diskriminerade sett ur den bedömning som grundar sig i diskrimineringslagen. Däremot understryks det i beslutet att utredningens resultat inte hindrar SvFF och spelarnas representanter att gemensamt välja en annan ersättningsmodell, som gynnar jämställdhetsarbetet.
Australien, Norge, Nya Zeeland och näst på tur att ta över stafettpinnen blev Brasilien, som frivilligt valde en annan ersättningsmodell. Landets fotbollsförbund, CBF, markerar tydligt att det nu inte finns någon könsskillnad längre. CBF behandlar kvinnor och män på samma sätt. Samma prispengar och ersättningar ska gälla för alla.
Låt oss jämföra länderna sinsemellan, eller i alla fall vad vi tänker på när vi tänker Brasilien kontra Sverige. Brasilien, en fotbollsnation med världsstjärnor på herrsidan som gör succé i sina klubbar. Ett land som är och alltid varit en nation att räkna med när det kommer till mästerskap. Sedan har vi samhället i sig, bortom fotbollen. Där könsrollerna fortfarande är tydligt definierade och där kvinnosynen är rätt skev i många avseenden. Vi hoppar till Sverige. Världens bästa land enligt många, även mig själv. I alla fall när det kommer till samhället och landets struktur. Vi har kommit långt i jämställdhetsfrågan, de tydliga könsrollerna är ofta inte alls lika tydliga längre och acceptans samt inkludering är viktiga ingredienser. Sedan har vi fotbollen. På herrsidan har vi ibland överraskat och gjort bra prestationer, men i jämförelse med Brasilien vill jag nog inte påstå att vi är nära, i alla fall sett till resultaten.
Ändå är det Brasilien som står där, i en gren som Sverige ska vinna i, alla dagar i veckan.
Att få äran att representera sitt land är en otrolig stolthet för oss spelare. Det är något speciellt med att dra på sig landslagsdressen och sjunga den svenska hymnen med höger handflata vilandes mot hjärtats exalterade slag. Sebastian Larsson sa det häromdagen, Albin Ekdal likaså och jag kan bara fylla i. Vi spelar inte i landslaget för att tjäna pengar. Håkan Sjöstrand, generalsekreterare på SvFF sa det bra: ”När man blir uttagen för att representera Sverige är det ett hedersuppdrag.”. Jag instämmer med det Sjöstrand säger, det är ett hedersuppdrag som är fyllt av otroligt mycket symboliska värden som en hel nation ser på. De beslut som tas inom och för våra landslag, det ser hela landet på, ibland bredare än så. Ta en titt på Brasilien, plötsligt står en hel värld och applåderar.
Neymar tjänar redan sina miljoner på ett annat håll, för honom är den ersättning han får i landslaget symboliska siffror. Likaså spelare i vårt herrlandslag. Jag förstår att marknaden styr i klubblag och att herrarna har extremt mycket mer i lön kontra damer är inte något som jag tycker är konstigt. Lika lite konstigt som det är att Zlatan tjänar mer än Albin Ekdal i klubblaget. Men landslagsersättning. Där anser jag att alla är lika mycket värda. Annars kan vi likväl ha gett Zlatan merparten av ersättningen med tanke på hur mycket han har dragit in i jämförelse med andra. Varför inte sträcka på symboliken helt, att säga att alla, precis alla är lika värda inom landslaget. Hedersuppdraget. Pojk- och flickdrömmen. Nationens lag. Den ska inte delas in i två fack beroende på vilket kön du har.
Året är 2020, det är dags att ta över stafettpinnen omgående om vi ska få lov att vara med i loppet överhuvudtaget.