Svensk fotboll är för alla, det är sedan gammalt. Vi öppnar dörrar, vi välkomnar och vi visar kärlek genom sportens acceptans. Allt som oftast tar vi laget före jaget, vilket är något som faller sig helt naturligt i ett lag från Sverige, klubblag såväl som landslag. Ända sedan barnsben har jag blivit uppfostrad till att alla får lov att vara med, alla ska känna sig inkluderade. I svensk fotboll ska vi acceptera att vi alla är olika och att olika är bra. I Sverige är fotbollen ett integrationsverktyg, minst lika mycket som en sport.
Jag läste en del av Sportexpressens serie Gränslandet där frågan kring slöjans ställning i svensk idrott diskuterades. Jag blev upprörd. Avsnittet tar upp hur olika idrotter i Sverige ser på frågan och hur det redan idag hanteras på olika fronter. På en del håll accepteras det och på vissa andra stöds det inte. Ulla Gustavsson, fd. ordförande i det svenska simförbundet, gick ut och kritiserade ett bildval av riksidrottsförbundets distriktsförbund, där en flicka som bär hijab är med i en annons. ”Varför normaliserar RF slöjan som ett klädesplagg vilket som helst!?!” Hon avgick, därav ”fd.”. Helt rätt beslut, sådant ska inte vara välkommet av sporten tycker jag.
Fotbollen är en sport som förenar, som fostrar och som är ett starkt integrationsverktyg. I tidig ålder får vi lära oss hur ett lag fungerar, att alla har olika roller i en grupp och att det inte handlar om jaget ständigt. Olika fotbollslag består av olika personer, alla med bakgrunder som skiljer sig åt. Ändå, när träningen eller matchen är igång, är vi ett och samma lag. Vad sedan individen själv gör för val i sitt liv, det är deras beslut. Så länge det inte påverkar utövarna inom sporten eller sporten på ett negativt sätt, så är det beslut som inte angår någon annan. Och det är helt okej att det är så.
Många tjejer som bär hijab, kommer från en kultur där fotbollen inte är en självklarhet hemma i familjen eller hos släkten. Könsrollerna är alltför ofta tydligt uppdelade och fotboll är något som hamnar på ”att göra”-listan hos det manliga könet. När jag ser en tjej idrotta med hijab så känner jag mig som en riktigt stolt svensk. Genom det ser jag ett mångfald inom svensk idrott och en acceptans för varandras olikheter. Jag ser den trygghet som sporten skapar och ger individen, som jag själv känner och har känt under alla mina år som jag hållit på med fotbollen. Jag ser hur fotbollen bygger broar mellan olika kulturer på ett sätt som enbart fotbollen och sporten kan. Det som inte tillhör normaliteten i en familj med en annan kultur än den svenska, blir plötsligt något mer normalt med hjälp av fotbollen.
För i slutändan, varför skulle sporten bry sig om du idrottar med hijab eller inte? Varför skulle sporten ta skada om du gillar tjejer eller killar, äldre eller yngre? Ifall du tror på Gud eller inte? Tar sporten skada ifall du har en annan hudfärg eller en bakgrund som inte visar den svenska flaggan i ens pass? Sporten är till för alla, det är ett språk som alla kan tala, oavsett bakgrund. Språket förändras inte bara för att vi tycker och tänker olika utanför plan. Där ska vi vara olika. Det är Sverige, med alla dess olikheter - utanför plan.