Att damfotbollen i Europa har haft en ordentligt framfart har inte många gått miste om. Vi ser alltfler spelare som profileras som stora stjärnor. Nu senast såg vi Christen Press och Tobin Heath som gick till Manchester United och redan har blivit stora stjärnor i klubben i sin helhet. Försäljning av Manchester United-tröjor med deras namn på ryggen har nått nivåer som överstiger samtliga herrspelares tröjor, i rekordhastighet. Ännu ett exempel på det otroliga intresse som finns världen runt. Storklubbarna har fattat grejen, det där med att skapa en hype kring sina stjärnor. Supportrar nappar snabbt och helt plötsligt vet alla vem Pernille Harder är (världens bästa damspelare, för er som lever under en sten).
Förutom att marknadsföringen och profileringen av spelare har skjutit i höjden, så läggs det även mycket mer kraft på att göra specifika matcher till något speciellt. Italienska ligan gjorde det vid ett par tillfälle förra säsongen och nu senast såg vi alltså matchen mellan Milan och Juventus. Spanska ligan drömde stort förra säsongen inom ämnet och lyckades även de att skapa en makalös publikfest. Rekord på damsidan slogs med hela 60,739 åskådare på plats när Atletico Madrid tog emot Barcelona i huvudstaden. Real Madrid spelade sin första tävlingsmatch någonsin på damsidan, vilken snackades upp inte minst genom att vår landslagsstjärna Sofia Jakobsson prydde omslaget i den spanska sporttidningen Marca tillsammans med Barcelonas målvakt, Sandra Panos. Intresset börjar även bli så pass stort att vissa matcher mellan topplag talar för sig själv. Jag menar, Chelsea vs. Manchester City. Visst behövs marknadsföring här med, men bara vetskapen om att matchen ska spelas, så är jag övertalad till att se matchen.
Som supporter till en viss förening eller fotbollsälskare generellt sett, finns det helt klart grejer att följa. Ständigt kommer det fram nya stjärnor som snabbt blir publikfavoriter, vars tröjförsäljning når imponerande nivåer som vi inte är vana vid och deras Instagram-profiler följs av ibland miljontals människor. Fler och fler topplag finns runtom i Europa och ytterligare är påväg uppåt, något som märks av både i det tekniska utförandet men även intresset kring laget. Tittarsiffrorna bara ökar och jag är helt övertygad om att även åskådarantalet på arenorna hade ökat exponentiellt, ifall coronapandemin inte satt käppar i hjulet för den utvecklingen.
Som spelare lever vi just nu i en spännande tid. För ett par år sedan fanns det få lag som var drömlag som det drömdes om att spela för under sin fotbollskarriär. Lyon var ett lag som var bäst och därefter var det ett stort gap till de resterande få absoluta topplag. Idag finns det markant många fler lag. När jag stannar upp skrivandet och radar upp de lag jag snabbt kommer på, så fylls fingrarna snabbt upp och då har jag en hel del lag kvar som jag tänker på. Spelare nämns som stora namn, världskända för gemene man.
Om jag som spelare har haft stora drömmar som ung tjej, så är drömmarna ännu större idag och framförallt är de realistiska. När jag var liten drömde jag om att en dag spela i Milan. Då var det bara en dröm som var rätt osannolik. Nu är det andra puckar. När jag var liten drömde jag om att bli lika känd som Zlatan eller Ronaldinho. Då var det bara en dröm som var rätt osannolik. Nu är det påväg åt att bli andra puckar. I rekordhastighet.