Zlatan till landslaget, Zlatan inte till landslaget. Han är bra för landslaget, han är dåligt för landslaget. Åsikterna är många och de är och har alltid varit spridda kring Ibrahimovics medverkan i det svenska landslaget. Men en sak är säker; det Zlatan gjort och gör med nuvarande AC Milan, får ses som imponerande. Han är en stark ledare och en väldigt tydlig sådan i den gruppsammansättningen.
Tydliga roller i en grupp är en viktig del för att den samling av människor ska fungera väl och för att den ska få ut sin fulla potential. Att ha ledare i ett lag som gruppen följer mot ett gemensamt mål är ofta bra beskrivande för en grupp som får ihop det. Visst kan lagets tränare vara en bra ledare med tydliga åsikter och idéer om hur saker ska fungera, men det krävs att det kliver fram personer bland spelarna som det faller sig naturligt att vara just ledare. Det finns många goda exempel i svensk fotboll på bra ledare och jag har haft turen att få ta del av flera. Caroline Seger, lagkapten i mitt FC Rosengård och i det svenska landslaget är ett ypperligt sådant. Tydlig, kunnig och skicklig ledare som har förmågan att få med sig gruppen på rätt sätt, i många fall genom att bara vara sig själv. Med all den erfarenhet hon samlat på sig och besitter från sina år på yttersta elitnivå världen runt.
AC Milan består av många bra spelare, men där laget i sin helhet inte varit något som imponerat alldeles för mycket, i alla fall inte på mig. Det har funnits några namn som stuckit ut då och då men de senaste säsongerna har inga jätteresultat uppnåtts. Sen kom Zlatan Ibrahimovic. Sveriges i särklass bästa spelare. Sveriges kanske mest älskade och hatade spelare på en och samma gång. Zlatan klev in, började leda tidigt och tydligt och helt plötsligt har han fått med sig hela gänget. I intervjuer som vi får ta del av där Milan-spelare uttryckt sig får vi läsa beskrivningar av Ibrahimovic som "storebror", "ledare", "klasspelare". Jag vill säga att det inte är en slump. Zlatan är i "rätt grupp" allt det här och lite till.
Det har varit en hel del skriverier i svensk media kring Zlatans tid i landslaget och många som motsatt sig till en fortsättning där. Många tycker att han är en för stark personlighet för det svenska landslaget att hantera och att han inte är rätt typ för den svenska mentaliteten. Frågan leder oss tillbaka till att en ledare som lyckas i en gruppsammansättning, inte automatisk är rätt för en annan grupp med människor. Det är svårt att ge ett korrekt svar innan facit finns. Kanske hade det svenska herrlandslaget mått jättebra av att Zlatan leder laget med all sin kunnighet och erfarenhet. Kanske hade det inte fungerat alls. Kanske hade gruppsammansättningen behövt precis Zlatan i spetsen för att ta ytterligare kliv. Kanske hade sammansättningen raserat totalt för att det inte hade fungerat för just de.
Zlatan själv beskriver AC Milans trupp som ung och där det är han som drar upp åldern. Unga, hungriga spelare som ständigt vill utvecklas och bli bättre, där inget annat än vinst räknas. Zlatan tar på sig pressen, ansvaret och ger grabbarna utrymme att fortsätta vilja. Han är en ledare genom sitt sätt att vara, men han tar det ett steg längre genom att driva på ytterligare och verkligen ta tag i taktpinnen.
Tyckena är många och olika i ämnet, de helt rätta svaren är få. Zlatan Ibrahimovic är Sveriges bästa spelare och i AC Milan är han lagets absoluta ledare som de svårt klarar sig utan, som fått de att lyfta ordentligt i år. Att göra samma utveckling som det laget, hade ingen i Sverige klagat på. I teorin verkar det absolut vara möjligt. I praktiken däremot, där kommer vi aldrig få svaret om inte Zlatan skulle återvända till landslaget igen.