Cupfinal på Råsunda och för AIK blev det en ny drabbning och en ny seger mot värsta motståndaren 2LAX9 – IFK Göteborg. En knapp vecka efter att man fixade SM-guldet och krönte det med ett tungt, tung firande så var det dags igen.
Inför närmare 25 000 på Nationalarenan fick Obolo, Flavio, Djordjic, Mutumba, Stahre o Co återigen triumfera.
Efter en stark första halvlek där Solna-laget borde avgjort - vilken miss, Flavio - så dröjde det till andra halvlek innan Obolo rakade in 1-0 på när Kim Christensen släppte retur på Jos Hooivelds frispark och Flavios 2-0 var mer en formalitet än ett riktigt avgörande.
IFK Göteborg klarade inte att lyfte sig ännu en gång utan 2LAX9 är Råttans år.
AIK:arna är överallt och i ständig fokus. I tv, i tidningar, i chatter, på sajter – det är gulsvart. Klubben är uppumpad som få andra i dagsläget.
På AIK-legendaren Lennart Johanssons 80-årsdag häromdagen var det tydligt att Allmänna Idrottsklubben från Solna levt upp och både gamla stötar och unga profiler skickar signaler av både njutning och kaxighet.
För alla som har hjärtat i den andra tvillingklubben – både AIK och Djurgården är bildade 1891 – så är tillvaron mer av en mardröm.
År 2LAX9 har varit ett ” annus horribilis”, eller "ett riktigt skitår", för att citera Sven-Otto Littorin och det sa han ju innan man hade full koll på hans privata trassel.
Att hålla på Djurgården är i dagsläget förknippat med en rejäl dos ångest. Inte nog med att det senaste året varit en direkt plåga sportsligt, dessutom har det varit stökigt både på läktarna och i styrelserummet.
Och precis när de trodde att Dif var på gång efter tre raka segrar och fixad kvalplats så kom
Assyriska och tryckte ner klubben i skiten igen.
Nu väntar en sista ödesmatch på Stadion på söndag, efter AIK:s möjliga dubbeltriumf, och sett till skadelistan (Sjölund, osäker Jonson osv), försvarets bristande kvalitet (49 insläppta i allsvenskan) och att det står 0-2 så ser det mörkt ut.
Lägg till att Djurgården inte vunnit med tre måls marginal på två år så inser alla läget.
Fascinerande hur snabbt det kan svänga. Tänk att det bara är fyra år sedan Djurgården firade dubbeln. Kjell Jonevret ledde klubben som först höll IFK Göteborg bakom sig i den allsvenska tabellen och sedan piskade farmarklubben Åtvidaberg i cupfinalen.
Dif:s dubbelfirande på en stor lokal i Bromma var både mäktigt och påkostat. Jag tror få av dem som var där då kunde inse hur snabbt det skulle gå utför och att det var slutet på en epok och inte fortsättningen som Pa Dembo Touray, Johannesson, Kuivasto, Jonson och Sjölund säkert trodde.
Det året krigade sig AIK upp ur superettan efter att ha genomgått ett brutalt blodbad under vintern då man skulle rädda klubbens ekonomi när den fallit ur allsvenskan.
Att vara en del av AIK hösten 2004 och vintern 2005 var något helt annat än att vara det i dag och för de som fått vara med på hela resan måste vara surrealistiskt.
Svängningarna är enormt tvära och kvicka inom elitfotbollen och det gäller att ta vara på ett guldfirande när man får chansen som AIK gjort. Vilket AIK:arna verkar ha gjort, även om man kanske ska akta sig för tatueringar i förväg.
Jag fattar AIK-fansen som skriker: "Champions League, här kommer Gnaget, Superettan, här kommer Djurgården".
Å andra sidan är det något att också hämta stöd i – 1999 rasslade Djurgården ur allsvenskan och bara fyra år senare hade man tagit två SM-guld och en cuptitel och var nära ytterligare triumfer. Det går att komma tillbaka och det snabbt om det nu går åt helvete på söndag.
*****
AIK har erbjudit en del av spelarna sänkta löner med möjliga bonusar. Inget snack om att det är sunt att koppla ersättningar till prestation.
Fast det är inte lätt att driva igenom när man plockar dubbeln.
*****
Stort att Mattias Jonson vill fortsätta...men han känns inte framtiden direkt med alla de skadorna.
*****
Äntligen en värdig inramning på en svensk cupfinal.
*****
Tänk att för ett år sedan var AIK en klubb i kaos. Ingen tränare, ingen sportchef och ingen vd.
Nu är klubben dubbelvinnare. Svårt att fatta.
Och visst har Rikard Norling del i jobbet men han hade aldrig fått samma utväxling - spelarna var trötta på honom.