Minns ni Mathias Larsson? Häckens anfallare som flögs in till AIK:s guldfest 1998.
Han gjorde det omöjliga möjligt när han sänkte Helsingborg på Ullevi – trots att Häcken inte hade något att spela för – och HIF ledde allsvenskan.
Det var en frostig och kall söndag i november 1998 som Larsson och Alexander Östlund sköt in sig i AIK:s historia. Den dåvarande anfallaren Östlund rakade in sitt enda mål för säsongen mot Örgryte och fixade tre poäng.
Tätt efter paus slog Östlund till mot Örgryte och när Mattias Asper räddade en nick på slutet så blev det guld.
På ett kylslaget Råsunda jublade AIK-fansen ikapp med en spelargrupp som gjort något otroligt.
Egentligen en helt osannolik upplösning av allsvenskan, där AIK inlett säsongen knackigt under nya tränaren Stuart Baxter och egentligen aldrig fick i gång sitt anfallsspel.
Framåt blev det ynka 25 mål på 26 omgångar och aldrig mer än två mål i någon match, men vad spelade det för roll när man bara släppte in 15 mål och klarade sig undan med två förluster.
Nyckeln då var förutom ett grymt försvarsspel, och framför allt Mattias Asper.
Den nuvarande Mjällby-keepern var aldrig med om att förlora, det var i stället dagens målvaktstränare Lee Baxter som stod de matcher Solna-klubben förlorade.
Efter att Stuart Baxter satsade på den långbyxklädde Asper så radade han upp nollor och såg till att pinnarna ramlade in.
Framför sig hade Asper nästan två backlinjer i form av Mike Kjölö, Michael Brundin, Patrick Englund, Tomas Gustafsson/Antonelius och sedan ett mittfält med Thomas Lagerlöf, Krister Nordin och Johan Mjällby.
Inte konstigt att det var svårt att få in bollen bakom det gänget.
Dagens AIK påminner verkligen om guldlaget 1998. Nye tränaren Mikael Stahre har precis som Stuart Baxter sett till att försvarsspelet sitter och via Rikard Norling har arvet från Baxter levt vidare i klubben. Resan till Japan som Stefan Söderberg gjorde och hämtade Baxter ger än effekt.
Det är i stora drag samma spelidé som lever vidare elva år senare. Mikael Stahre har kanske finslipat den en del, och i dagens AIK finns en större offensiv spets och ett bättre tekniskt kunnande vilket ger en aning mindre aggressivitet.
Men målvakten Daniel Örlund är med sina 15 nollor en ny Mattias Asper och 17 insläppta på 26 matcher är 98-klass och 30 framåt är bara något bättre än 1998.
Tänk att Örlund, precis som Asper, inte heller var tänkt etta men tog tröjan och har excellerat därefter.
I dagens AIK-lag finns en mix av som ”Nisse” Johansson, Jos Hooiveld, Ivan Obolo och Bojan Djordjic och de står för olika viktiga beståndsdelar som kunnande, kämpande, klassisk AIK-anda och karaktär. På samma sätt som Englund, Mjällby och Nebojsa Novakovic bidrog på sin tid.
Slående är också den mentala styrkan som AIK uppvisar. Precis som 1998 så vinner man ofta de jämna matcherna, tänk bara att under senaste guldsäsongen så vann man nio matcher med uddamålet och bara två matcher med två måls marginal.
I år är det än mer mäktigt med tolv uddamålsegrar.
Den förre guldhjälten Thomas Lagerlöf talar om att man 1998 hade en fördel av att jämna matcher ofta slutade med svartguld glädje. Det syntes i tabellen när allsvenskan var slut.
Okej för att dagens AIK föll mot HIF borta nyligen, men direkt tog man derbyt mot Djurgården och klarade hålla Elfsborg stången i Borås.
För Bojan Djordjic o Co verkar vara funtade på samma sätt som 98:orna. Ofta fixar de måstematcherna, som i dag mot Gefle, och det är något som utmärkt AIK under 2009.
Ändå sedan Gefle-förlusten i maj har man gått starkt: nio segrar, fem oavgjorda och en förlust. Lägg till att man tagit sig till cupfinal.
Mikael Stahre har fostrat en grupp vinnarskallar och det på samma sätt som Stuart Baxter gjorde under 1998. Egentligen med en trupp utan riktiga fixstjärnor och där kollektivet alltid har varit viktigare än de egna spelarna. Ett ledord har varit disciplin och det kunde nog även Baxter skriva under på.