Ursäkta svordomen, men fan vad trött jag är på cupgnället. Alla inblandade är som en speedad Henrik Rydström på planen – de låter därefter - och jag har själv deltagit i gnällandet genom åren.
Men jag gillar cupen, och det gjorde jag även innan jag började på TV4.
Några av mina största fotbollsupplevelser i Sverige är från cupen, som när vi var ett gäng polare som drog till Veberöd utanför Lund för att kolla in IFK Göteborg på Romelevallen – en plats långt från de stora arenorna.
Detta var när IFK-maskineriet prenumererade på SM-guld, härjade som bäst i Champions League och köpte allt som rörde sig.
Minns att vi knappt såg något för att den lilla och klassiska idrottsplatsen var knökfull.
Veberöds AIF knockade då IFK och vann med 4-3 efter en synnerligen dramatisk cupmatch. Det var som hämtat ur Buster med den lilla klubben som välte jätten, och för alla oss som vuxit upp med FA-cupen var det grymt.
Visst kan cupen bli mycket bättre och den norska modellen där man sprider en slags fotbollspropaganda genom att storlagen åker ut i landet och möter småklubbar i de första omgångarna är rätt väg.
Fasta speldagar, tv-sändningar och bra täckning är annat man kan önska sig.
Fast i grunden kan Lagrell & Co göra vad som helst utan att det behöver betyda att cupen lyfter.
För utan att spelarna och ledarna tar den på allvar så kommer ingen annan att göra det – och det från starten.
Värst är det med tränare som vilar spelare och skickar signaler om att det här inte är viktigt förrän vi når semifinalen.
Jag säger som Henrik Larsson: en titel är en titel. Dessutom öppnar den ju vägen till Europa något alla snackar om i målsättningarna.
Så om det nu måste gnällas på någon är det på tränare och spelare i de stora klubbarna, för det är där det brister.
När de går in på allvar i cupen så kan alla vi andra börja ta det riktigt på allvar.
Själv är jag sugen på att se Kalmar-Göteborg. Två av Sverige bästa klubbar för tillfället gör upp om den ena av två troféer.
Känslan säger att Kalmar har för mycket att stå i och att Blåvitt springer hem segern, men det ska spelas.
Efter att ha sett Feyenoord-Kalmar i torsdags går det inte att undvika parallellerna mellan hur dagens KFF organiserar sig till segrar, och hur dåtidens IFK Göteborg gjorde det samma både på 1980-talet och 1990-talet.
På ett sätt är det också slående att både IFK och KFF i dag har en röd tråd av hur man vill bygga sin klubb och man verkar villig att ge det nödvändig tid.
Som Blåvitts RogerGustafsson-andandes satsning på gamla hjältar likt Håkan Mild, Stefan Rehn och Jonas Olsson.
Den trion har ju visat svensk fotboll vägen genom att våga ge unga spelare ansvar och försöka få dem växa med det.
Robin Söder är bara det senaste exemplet i raden och bara för att man inte tar SM-guld i år tror jag Mild & Co får köra vidare.
Och för egen del kan jag inte sluta att beundra Nanne Bergstrand och Kalmar FF, som ur ruinerna någon division ner byggt en solid allsvensk klubb, som nu är med och slåss om SM-guld, har Europaframgångar och samtidigt blivit bara rikare och rikare.
Bara en sådan sak som att man iskallt säljer några av sina bästa spelare som Ari Ferreira i fjol och Cesar Santin i år utan att gnälla och sedan har man klara ersättare i bakfickan. De tänker i förväg och planerar för det.
Eller kallt håller i Viktor Elm och avstår sju miljoner kronor – för att nå guldet.
Till skillnad från en del av de senaste årens guldvinnare har Kalmar FF faktiskt byggt upp sin rikedom samtidigt som man blivit bättre och bättre. Allt för att man i grunden har man låtit Bergstrand bygga efter sina idéer och struntat i allas åsikter om skitspel, tråkiga KFF och att klubben inte kan utmana.
Jag vet att många helst sett en 08-final i svenska cupen med ett fullsatt Råsunda, men för svensk fotbolls del är dagens cupfinal den bästa tänkbara – och kanske även den bästa reklamen.
De två klubbar som är bäst på att bryta ny väg och skapa nya framgångar möts – och därför kan det bara bli en kanonfinal.