Champions League-finalen på Wembley mellan Barcelona och Manchester United är mer än en match. Mästarfinalen är tidernas match som är värd två miljarder kronor.
Två av världens absolut populäraste klubbar intar London och det blir final mellan världens två bästa klubbar.
Föga förvånande så är det stjärnspäckat värre i bägge lagen, som nyligen vunnit La Liga och Premier League, och vid sidan av planen finns tidernas störste tränare, Sir Alex Ferguson, och en möjlig arvtagare till honom i form Pep Guardiola.
Den gamle skotten tror på en klassiker och han är långt ifrån ensam.
Vet inte hur många miljarder tv-tittare som kommer att glida ner i soffor, barstolar och söka sig till torg världen över för att följa fotbollens största drama, men jag är övertygad om att majoriteten kommer att känna sig som katalaner för några timmar.
FC Barcelona är fotbollens guldstandard 2011 och det alla jämför sig med.
Den holländsk-katalanska modellen – där Johan Cruyff varit kulturbärare - är den som ”alla” hyllar i dag och vill vara en del av eller ta efter. En lekfull och kreativ fotboll som är dödligt effektiv. Där försvarsspelet är så kvävande att Barcelona-spelarna inte behöver använda det särskilt länge innan de har bollen igen, och kan anfalla igen och igen och igen.
Okej för att vi alla kan fascineras av de briljanta individerna Xavi, Iniesta och Messi men det slående är lagspelet som den katalanska klubben bjuder på. De är som musketörerna på den tiden det begav sig, och det är en för alla, alla för en.
Så jag fattar alla som kliver in under Barcelonas fana och vill vara en del av Pep Guardiolas massa av missionärer.
Baksidan är att det blivit en för stor fixering vid Barcelona för min smak. Känslan är den samma som George W Bush körde: antingen är ni med oss eller så är ni emot. Klubbens motto och paroll är mer än en klubb och länge har man stått över att ha reklam på tröjorna och man har framgångsrikt odlat varumärket (och myten) om sin särart.
Om det till fullo är medvetet eller omedvetet från klubbens sida, det vet jag inte, men att klubben bedöms på ett annat sätt än de flesta andra är rätt givet. För om Barcelona har lyckats med att bli det rätta, det goda så blir motståndarna med automatik det onda.
Fråga Real Madrid om den känslan.
Vill absolut inte ta något från Barcelona när det gäller det långsiktiga jobbet med allt från kultur till talangutveckling och förfining av spelmodellen som kom från Holland och som i dagsläget är det alla vill vara.
Tiqi-taqa är det nya svarta, som klubbar världen över likt HM försöker kopiera.
Skrattade till när jag såg att Torbjörn Nilsson – Gud för en hel del och en svensk lirare – jämförde Barcelona med McDonald’s i DN för att ”man vet vad man får”. Snacka om att svära i den katalanska kyrkan.
Wow, att jämföra fotbollens finaste med en amerikansk snabbmatskedja som bara är laddad med alla negativa associationer.
Grejen är att jag känner likadant, att jag egentligen vill ha andra modeller och andra klubbar. Frågan är bara om det är okej att gilla något annat? Känns inte så 2011, för det är Barcelona som är det rätta.
Naturligtvis är det inte Barcelonas fel, men jag vill ha mångfald snarare än enfald och baksidan av fotbollens globalisering är att allt strömlinjeformas.
Klubben Manchester United 2011 har naturligtvis en massa likheter med FC Barcelona i form av långsiktighet, en tradition av att forma egna talanger och en vana att vinna titlar. Givetvis är United också ett starkt varumärke.
Och klubben är inne på att sprida det över världen och att casha in.
Samtidigt kan ingen påstå att United årgång 2010-11 bjuder på samma sprudlande och underhållande kreativitet som Barcelona. Snarare är det en enklare, rakare och inte lika sexig fotboll.
Även om den åstadkommer det viktigaste av allt: resultat – så är den inte alls lika omhuldad.
All respekt till Ryan Giggs, men United-mittfältet har inga Xavis eller Iniestas och även om Wayne Rooney är skön så är han ingen Lionel Messi. Englands anfallare är en bit efter det argentinska undret.
Samtidigt gillar jag laget som Ferguson har skapat, och på något sätt kan jag beundra jobbet där skotten tagit Ji Sung Park och gjort honom till en byggpjäs i en mästarklubb.
Givetvis fattar jag att alla Barcelona-trogna kommer att läsa detta som ett angrepp på klubben, men så är det inte. Snarare är det en efterlysning om mer tolerans för andra religioner än den som man skapat på Camp Nou.
Fotbollen blir roligare om man inte alltid vet vad man får.