Även nya Wembley är nu klassisk Barcelona-mark efter att Eric Abidal fick höja klubbfotbollens finaste pokal mot skyn. För 19 år sedan var det Johan Cruyff som ledde klubben till den första Europacup-titeln på gamla Wembley.
Lördag kväll var det holländarens arv och arvtagare som firade Barças fjärde triumf.
På bänken i London satt Pep Guardiola, som befann sig på planen 1992 då Ronald Koemans frispark på övertid mot Sampdoria fixade första ingraveringen i bucklan.
Den förra Barcelona-mittfältaren har på kort tid blivit en av tidernas främsta tränare.
Under tre år som huvudtränare har han redan vunnit Champions League två gånger.
Pep Guardiola lovar att fortsätta ett år till och jag förstår de Barcelona-fans som oroliga. För vem vill ens tänka tanken på att denna epok har ett slut?
Om jag var en av de rödblå så hade jag velat frysa här och nu, trycka på pausknappen och på något sätt stanna tiden.
Finalen på Wembley var bortsett från en hyfsad United-inledning en ensidig affär. Hur ensidig? Ja, när Alex Ferguson erkänner att hans lag var utan chans och aldrig blivit så utspelat då vet man att det var en sjuk dominans.
Och det trots att United inte bara är Premier Leagues bästa lag – det finns erfarenhet och rutin i överflöd i laget och även några av Europas bästa spelare.
Ändå hjälpte det föga mot Barça.
Zlatan var en av de första som poängterade att fotboll med Messi ger en Playstation-känsla. Undrar om inte Alex Ferguson upplevde samma känsla som alla föräldrar får när de möter sina barn i tv-spel?
När man väl hittat rätt och agerar, då är motståndaren redan långt före och på väg att avgöra.
Barcelonas spel är skrämmande sett till sättet som spelarna kombinerar hastighet, tankeverksamhet, rörelse, fantasi och taktik. De måste ha en riktigt dålig dag för att de ska upplevas som möjliga att besegra.
I finalen hade Messi, Xavi och de andra en bra kväll – och resultatet blev därefter.
United kan naturligtvis inte skämmas för 1-3 på Wembley. Det var och är klasskillnad under de 90 minuterna i London, och egentligen hade man velat bryta matchen och dela upp i nya lag för att få det jämnare.
Men det är ju bara jag som är neutral i kampen, för alla Barça-fans så är det något annat.
Dagens Barcelona skriver historia och det är inget vågat påstående att utnämna laget till historiens bästa. För så som fotbollen utvecklats och så som konkurrensen vässats med fler länder, öppnare marknader och mer pengar så finns ingen motsvarighet.
Spelet man utvecklat med den holländska totalfotbollen som bas är inte bara underhållande utan även effektivt. Och det i en tid när många menar att defensiv och destruktiv fotboll lätt kan dominera och regera.
Något som inte biter på dagens Barcelona.
Klubbens största utmaning är att hålla denna epok vid liv och se till att några av de mest tongivande ur Spaniens finaste generation spelare kan få avlösning.
För det är inte lätt att tänka sig ett Barcelona utan Xavi. Navet kring vilket laget snurrar.
Det svåraste för mästarlag är att förbli just mästarlag utan att man tappar hunger och vilja, och samtidigt inte lockas av annat.
Något Guardiola hittills hanterat på ett briljant sätt, men utmaningen växer för varje triumf.
Fast det är en fråga för framtiden, och egentligen ett angenämt problem som de flesta tränare och klubbledare gärna stått inför.
I dag kan alla Barcelona-fans njuta och veta att känslan håller i sig ett tag till.
*****
Återigen får Zlatan Ibrahimovic se den klubb han just lämnat höja ”den där jävla Champions”. Sedan må tränaren vara både filosof och
Mahatma Ghandi.
*****
Underbar gest att Eric Abidal fick kaptensbindeln och att han var först att lyfta pokalen. Efter att fransmannen under våren har besegrat cancer så var han en dubbel vinnare på Wembley.
*****
United har en del ombyggnad framför sig. Även om det finns en del skarpa beståndsdelar så är det en utmaning att ersätta
van der Sar,
Giggs,
Scholes som antingen lagt av eller är på väg att göra det.
*****
Hur känner
Cesc Fabregas som lämnade Barcelona för Arsenal?