Bakfyllan vilar tung över Helsingborg denna måndag i september. Något de flesta säkert kan ta efter ett mäktigt SM-guld för HIF.
En sådan prestation måste man fira. Rejält.
Pär Hansson, Mattias Lindström, Christoffer Andersson och de andra HIF-hjältarna gick ”all in” i spelarbussen efter att Mathias Ranégie nickat in 1-1 för Malmö FF mot AIK.
Festen fortsatte sedan på Olympia, Grand Hotel och Zoo Bar.
Ja, det är inget annat än ett makalöst SM-guld sett till sättet man tagit hem det på.
Tänk att sälja ut spelare för 80-90 miljoner kronor och ändå springa hem Lennarts pokal med tre omgångar kvar, tidigare än exempelvis ihopvärvade Djurgården i 2000-talets början.
Naturligtvis ett bevis på hur andra klubbar havererat – läs Elfsborg, Malmö, Göteborg - men likväl oerhört imponerande och Helsingborg kan ju knappast göra annat än vinna SM-guldet.
Ett enkelt och rakt spelsystem som fungerat i alla väder, utan att alla neutrala har gått ner i spagat av upphetsning.
Jag fattar inte de som klagar på ett spel som sett till att man gjort flest mål, släppt in minst mål och där man bara förlorat två matcher på hela säongen.
Inte nog med det – HIF har klarat att spela i Svenska cupen också.
Utan tvekan är Pär Hansson guldfaktor nummer ett. Utlåningen under några år till Ängelholm var perfekt för honom och när han fick chansen i HIF var han redo.
Tappat räkningen på antalet avgörande räddningar han har gjort.
På det centrala mittfältet har May Mahlangu och Ardian Gashi fullständigt dominerat – två spelare som knappt kostat något i inköp – och duon har visat att det var rätt att släppa Marcus Lantz för ersättare fanns, och utan dem hade det inte blivit guld.
Lägg till basen av hemvändare – Mattias Lindström, Christoffer Andersson, Erik Edman – krydda med Värnamo-talanger som Baffo och Thern och sedan finns lagspelare som Erik Sundin, Markus Holgersson och Erik Wahlstedt.
HIF är ett L A G och med en fantastisk stämning i truppen och det är högt i tak. Erik Edman kan såga, tackla och skrika men det funkar ändå.
Ja, vi har hört klyschorna om och om, och det är ju så att i framgång funkar det – och då kan man ta det mesta.
Ingen kan förklarar hur det blir så, men det är en annan sak.
Snacka om ödets ironi att det sista den förre (och utskällde) HIF-basen Sten-Inge Fredin gjorde var att anställa Conny Karlsson som tränare.
Vilket snabbt blev manager eftersom han saknade rätt utbildning.
Vi var många som inte trodde på det – kan inte minnas någon som hyllade värvningen av Karlsson – och samtidigt försvann Henrik Larsson från klubben.
Vad händer? Jo, HIF tar cupguldet under första säsongen och minst ett SM-guld andra säsongen.
Lägg till att man under tiden dumpar Marcus Lantz och säljer Joel Ekstrand, Marcus Nilsson, Alexander Gerndt, Rasmus Jönsson och köper inte loss Peter Larsson.
HIF:s säsong 2011 trotsar alla naturlagar i svensk klubbfotboll.
Ta bara fjolårsmästarna Malmö FF som gjorde en grej i att man inte skulle släppa en spelare för att SM-guldet skulle hem, och dessutom skulle man göra en satsning på Europa.
Kostade en slant i både resultaträkningen och balansräkningen.
Det är först efter SM-guldet är bärgat som man ska tappa sina spelare och då haverera likt Kalmar, AIK och i viss mån Malmö FF som blev av med guldtränaren.
Helsingborg har klarat av det under säsongen – bara det är nästan värt bragdguldet.
Tänk att vintern 2009-10 så snackade jag med en ruggigt orolig Jesper Jansson eftersom då ville Fredin kicka honom, och det var hela havet stormar i klubben.
Maktkampen slutade med att Fredin försvann och Jansson kunde börja arbeta, och som han gjort det.
Inte nog med att han piskat in mellan 80-90 miljoner kronor i kassakistan, han har hittat hyfsade ersättare.
HIF kan efter 2011 betala tillbaka den sista skulden till Helsingborgs kommun och samtidigt har man en del pengar på kistlocket.
Oerhört starkt och det finns fortfarande spelare kvar att sälja.
Fast det är nu det riktiga arbetet börjar och frågan är om HIF ska kunna trotsa den naturlag som säger att ett SM-guld inte går att upprepa.
Förutom Djurgården 2002-2003 och IFK Göteborg på 1990-talet har inga svenska klubbar kunna bygga vidare.
Inte nog med att en del spelare vill i väg från en mästarklubb och de är naturligtvis mer attraktiva efter en stark säsong, det är också så att dagens stjärnor vill ha en större del av mästarklubbens intäkter.
Svårigheten för Jesper Jansson, Paul Myllenberg och de andra i ledningen blir att både gasa och bromsa på en gång.
För det första ska man försöka behålla stommen och samtidigt måste man både bredda och spetsa truppen.
Det är i det närmaste en omöjlig balansakt – något vi sett prov på många år – och inte sällan slutar det med fullständiga haverier där jakten på Europa gör att allsvenska framgångar uteblir och det till en högre kostnad i både löner och värvningar.
Det är väl inte många i HIF kvar från senast det begav sig efter ett SM-guld men alla minns väl hur det slutade.
Jo, med konkurshot och att kommunen fick skicka in 40 miljoner kronor utan säkerhet för att rädda HIF.
En sådan tung baksmälla är inget SM-guld värt och det hoppas jag att Jansson, Myllenberg o Co fattar – så att när man bygger vidare så gör man det lika klokt som när man bärgade SM-guldet 2011.