Tryckande värme på gatorna i Kiev. Solen står rakt ovanför oss och det går inte att fly hettan någonstans. Men det är lite folktomt och det är få fans från England och Italien och Fanzone är kanske inte Deadzone, men det är inte samma tryck. Trodde inte fansen på sin landslag eller är det hotellpiraterna som ligger bakom?
Kanske är det en kombination? För om tv-tittarna runt om i Europa fått vad de velat i form av spektakulära matcher så har elementet på läktaren uteblivit om vi bortser från hemmanationerna, svenskar, ryssar och irländare som bjöd till och kom i stora skaror. Och till en match som kvällens matchning så hade man velat ha rejäla klackar på Olympiastadion.
I puben två kvarter upp från arenan där engelska fans hängde som i klasar inför mötet med Sverige slokar en engelsk flagga med Leeds klubbmärke och en ytterligare Union Jack med något lag från de lägre divisionerna. Italienska fans ser jag bara ett par stycken, och svartabörshandeln var nog större när Ukraina var en del av Sovjetimperiet.
I en tid av globalisering och där fotbollskulturerna på gott och ont alltmer suddas ut är det häftigt med en EM-kvartsfinal mellan England och Italien. Nästan som en tidsresa, till förr, för i kväll handlar det om 23 Premier League-spelare mot 20 från serie A, två från franska Ligue 1 och en profil från Premier League.
Ja, det är i varje fall nästan som förr i tiden, med den skillnaden att nu är det England under Roy Hodgson som kör italienskt, disciplinerat och försiktigt, och där Italiens Cesare Prandelli med stöd av spelarna kastat ut en del av försiktigheten för att anfalla mer. Fotbollen är verkligen en rörlig materia och den tar steg man inte alltid räknar med.
Visst är det ironiskt att det är engelsmännen som inte bara uppfann fotbollen – om man nu inte ska gå på den kinesiska teorin – utan att engelsmännen även spred den över världen och på så sätt grundade sitt eget fall. Inte sällan var det sjömän som tog bollar med sig och givetvis kom de även till en del italienska hamnstäder med sina läderkulor.
I dag anrika Milan grundades av engelsmän för dryga 100 år sedan och hade även cricket på agendan, precis som Genoa Cricket and Football Club, och Inter kom till för att en del utbrytare från Milan inte var nöjda. Så även om britterna alltid kan hävda att de uppfann fotbollen så är det inget snack om att de emellanåt blivit distanserade.
Det är sex år sedan Fabio Cannavaro höjde VM-bucklan i Berlin efter ett straffdrama. Italien fick då se en italiensk lagkapten för fjärde gången ta hem en pokal som symboliserade bäst i världen.
Under åren har italienarna även spelat hem ett par VM-silver, ett VM-brons och så givetvis EM-guldet 1968 och EM-silver 2000.
Rulla fram Englands prisskåp och det finns förvisso en VM-titel där, ett EM-brons, en fjärdeplats från VM 90 men det är nu 46 år sedan fotbollens hemland tog hem en titel, och då på Wembley efter ett mål som fortfarande går att diskutera. Ja, ja, det är historia – men ur historien går en hel del att läsa ut och går aldrig att bortse i från.
Roy Hodgson kallade det otäck statistik när den engelska presskåren drog upp olika exempel. Som att England inte vunnit en tävlingsmatch mot Italien sedan 1977 och att italienarna sedan dess har fem segrar, två oavgjorda och två förluster, men i tävlingsmatcherna är det bara en oavgjord och resten vinster för Italien.
Om det inte hade varit England som stått med sin anrika historia (som de själva är vassa på att blåsa upp) och att man alltid blir klassad som en stor fotbollsnation så hade oddsen varit rejält till Italiens fördel. För sett i perspektivet vad de här landslagen brukar åstadkomma så ska det vara italienarna som i morgon vaknar på förläggningen i Polen och kan sikta en semifinal mot Tyskland.
Inte nog med att man har en del tongivande spelare kvar från VM-triumfen 2006 med Buffon, De Rossi och Pirlo, man har även en bas från ett Juventus som tog serie A med storm och vann den med en rörlig, kvick och kreativ fotboll. Sedan finns det här som är så svårt att ta på, men som innebär att Italien kan växa med en turnering och bara bli starkare och starkare.
På presskonferensen dagen före fick Steven Gerrard frågan om varför man just den här gången skulle kunna ta sig för en kvartsfinal? Det har ju varit så många gånger när han varit med, och där man haltat ut i kvarten. De uppumpade förväntningarna har runnit i väg i krigsrubriker där man antingen vill ha en spelare och eller en ledares huvud på ett fat.
Kan inte säga att Gerrard hade något riktigt bra svar utan han gled mer ut i att gruppen var stark och att England hade spelare som varit med om stora matcher, och att han trodde och hoppades att de skulle maximera det här läget, för det är inte ofta man får möjligheterna att ta sig till en EM-semifinal.
Vid lunch ser jag Wayne Rooney tåga förbi med Andy Carroll och de andra spelarna. Steven Gerrard stannar och låter några fans ta sina bilder ihop med lagkaptenen. Team England är ute och promenerar i Kiev och laddar för match. Öppna för omvärlden, sina fans och de visar att de vill vara en del av mästerskapet, och det är häftigt att se.
Allt jag sett och hört och läst om hur Roy Hodgson hanterat sitt förbundskaptenjobb har imponerat. Utom möjligen Rio Ferdinand, men där kan man vända på det och säga att han kunnat få lika mycket kritik om han dömde en som inte är dömd. Annars har denna man av världen visat att han plockat upp en hel del på vägen.
Hodgson har lyckats få ner förväntningar och förhoppningar samtidigt som han faktiskt höjt landslagets och spelarnas anseende. Ännu så länge har vi inte sett några Nasri i den engelska truppen, och om Hodgson får en dum fråga så svarar han på den, men kanske säger att Rio Ferdinand är avslutat och så vidare.
Halmstads förre tränare ger ett välbalanserat och avslappnat intryck när han promenerar runt i Kiev, har sett honom inte mindre än tre gånger på ett dygn. För en tränare som åkt mer berg-och-dal-bana än de flesta och alltid haft förmågan att ta sig tillbaka, så vet han naturligtvis att vissa saker är inte lönt att hetsa upp sig för.
Kanske är han Englands hopp? Hodgson vet en hel del om italienarna och den italienska fotbollen efter sina olika perioder där i både Inter och Udinese, och även om han aldrig var en succé så snappade han upp en hel del, och det har vi sett på England av årgång 2012.
Om det engelska landslaget är moget att bryta en barriär och ta sig till en semifinal för första gången sedan 1996, så är det mycket tack vare en Londonbo som under sitt vuxna liv visat att han hela tiden lärt av att verka i utlandet, lite som Italien och andra länder lärde sig fotboll av engelsmännen en gång i tiden.