Regnet vräker ner i Frankfurt och det går inte att komma ifrån att VM i arrangörslandet säckat ihop en aning när Tyskland är ute.
Kvällen på en mäktig stadion i ett av Europas finanscentrum var vikt till de tyska hjältarna som bara skulle göra ännu ett stopp på vägen mot kröningen i VM-finalen på söndag.
Fast manuset blev ändrat i sista stund. Hjältarna i lördags kväll hette Maruyama, Sawa och Kaihori snarare än Angerer, Grings och Prinz.
Även om Japan är fyra i världen var segern med 1-0 något som skakade om i fotbollsvärlden, för japanskorna hade A L D R I G slagit tyskorna som inte förlorat en VM-match sedan 1999.
Å andra sidan innehöll inte heller årets VM-manus den sensationella delen om Thomas Dennerby och hans landslag. Det stod inte ett ord om att de skulle stå 90 minuter från en VM-final och med en fixad OS-skalp dinglande i bältet.
På vägen skickade man på krocket-vis Pia Sundhage och USA på Brasilien och Marta.
I kväll kan Schelin, Lindahl, Dahlkvist och de andra skriva ännu ett underhållande och bragdartat kapitel i manuset och dessutom kan man erbjuda en fortsättning.
Ska det sista kapitlet vara en VM-final på söndag eller blir det ”bara” en bronsmatch i Sinsheim på lördag?
Upp till spelarna att återigen visa att de är bäst när det gäller. För även om statistiken är tungt emot Blågult – Japan har två segrar och två oavgjorda de fyra senaste och Sverige har inte slagit dem på 15 år – så måste en VM-final få fram något extra.
Och den typen av statistik är det bara att köra över, som mot USA tidigare i VM där Sverige slog jänkerskorna för första gången i ett mästerskap.
Även om Sverige alltid blir framlyft som en stormakt i damfotboll så är det lätt att glömma att man bara tagit två VM-medaljer på vägen. Ett brons i premiär-VM:et i Kina och sedan silvret den magiska hösten 2003.
Plötsligt är man när att göra det igen – och det i en tid när konkurrensen är skarpare.
Emellanåt tröttnar jag på hur landslagsledare lyfter fram att det inte finns några blåbärslag längre och att fler och fler blir bättre och bättre, men det är bara att böja sig för bevisen från sommarens VM.
Ta bara att Kina inte ens var här och att Norge åkte i gruppspelet, och att både Tyskland och Brasilien åkte i kvartsfinalerna.
Sverige har ett drömläge, precis som Japan, att kunna knipa ländernas första VM-titlar sett till hur de stora giganterna åkt ut. Nu handlar det om 90 minuter i en VM-semifinal i Frankfurt och det är en arena för hjältar.
Det är här man kliver fram och visar vägen, som Josefine Öqvist för åtta år sedan.
Manuset i idrotten må skrivas av oss i förväg och vi tippar, tror och analyserar, men när väl matchen sätter i gång så kan man ofta kasta det. För det blir sällan precis som man tänkt sig, hjältarna är inte sällan osannolika och upplösningarna likaså.
Jag vet ingen som trodde att Sverige skulle spela VM-semifinal denna sommar.
Japans förbundskapten Norio Sasaki talade dagen före om att den mentala styrkan kommer att bli avgörande. De spelare som vill mest är de spelare som spelar VM-final på söndag, och jag är benägen att hålla med honom.
Även om det låter enkelt så är det svårt att resa sig beroende på hur man tagit sig dit.
För Japan gjorde i det närmaste det omöjliga mot Tyskland och frågan är hur man klarar av att ta sig vidare från det? Det är inte helt lätt, tänk bara tillbaka till Sverige under VM 1994 då semifinalen blev en avslagen match efter den dramatiska kvarten.
Precis som andra länder från Asien spelar japanskorna med ett stort tryck, man vill inte tappa ansiktet, och särskilt inte när man spelar för ett helt land som drabbats av en katastrof.
Sverige hyser både beundran och respekt för Japan och man var artiga mot motståndet som väntar i semifinalen. Under gårdagen talade Caroline Seger om att hon blev stressad av att se Japans spel mot Tyskland för att de var så skickliga med bollen och på små ytor. Thomas Dennerby jämför dem med Barcelona och tar lätt på att de är korta. Även Messi och Maradona var korta och det är inte det viktigaste i fotboll, sa den svenska förbundskaptenen.
I kväll får det vara slut på artigheter och då handlar det om att nya svenska hjältar ska vilja skriva in sig i den svenska fotbollshistorien. En plats i VM-finalen 2011 hade varit det största i svensk damfotbolls historia och en av de större bedrifterna i svensk fotboll.
Men det sker inte av sig själv, utan det handlar om de som vill mest och vill ta hjälterollen.