Inte en dag utan att vi ser tecknen på att klimatet i det svenska samhället hårdnar. Polariseringen tilltar i takt med att avregleringens effekter blir tydligare i större klyftor. Jag längtar inte tillbaka till det 1970-tal jag växte upp i, men jag gillar inte heller dagens klimat som är tydlig för alla som vill se.
Utvecklingen är skrämmande och jag önskar att det fanns en lösning eller en politik att lita på. Istället får vi se partiernas företrädare försöka övertyga oss att rösta på just dem med en arsenal av tricks, rök och speglar. Ni som läser mig vet att jag inte litar på dem, och det räcker att se en debatt för att krokna.
Riv plåstret, är mitt enda råd. Tala sanning och berätta vad som måste ske. Naturligtvis är det ingen som gör det för de blir antagligen inte valda då. Istället så skönmålar man, och det är en sjuka som finns överallt. Raka besked är alltid bättre, och kliv fram och ta ställning.
Såg att Jonas Olsson deltog i kampanjen för att uppmana folk att rösta i EU-valet. Måste säga att jag älskar när idrottare vågar och vill ta en position. Det borde fler inom idrotten göra och hela fotbollsrörelsen har mycket att lära där. Det finns mängder av frågor där man borde vara mycket aktivare och tydligare.
Vi i medierna har naturligtvis också ett ansvar sett till att vi oftare skildrar det trista, det tråkiga och det som avviker. Vi ägnar inte många tecken eller sekunder åt en läktarmassa som sköter sig perfekt, men singlar det in bangers och eldas bengaler och blir bråk så genererar det uppmärksamhet.
Det är mediernas logik, och det är svårt att lämna den inriktningen för det är trots allt det som avviker som är nyheter och som intresserar. Fast vi kan bli bättre på att även lyfta de positiva historierna och de goda exemplen som trots allt finns där ute.
På väg till en trailerinspelning inför VM blev jag på sjukt gott humör av ett telefonsamtal som berättade om en liten klubb - sett till att man spelar i division 2 - som tar ett initiativ för att göra en stor skillnad. Så stor att man är först utanför Norge med fotbollskampanjen "Handshake for Peace" och som är Fifa:s stora grej under VM i Brasilien.
En dag på jobbet i maj är annars ofta fulltecknad för oss fotbollsknegare. När de utländska ligorna är inne på upploppet så har den svenska säsongen börjat ta form och samtidigt ska man ofta hänga med i turerna och svängarna inför ett kommande mästerskap.
Nej, jag klagar inte, jag bara beskriver verkligheten som givetvis har en massa andra måsten från livet. Dessutom har maj blivit nya december och min cykel gör många mil när det är en föräldrafika som ska hinnas med en eftermiddag mellan en poddklippning och en tv-sändning eller när dottern glömt ett par nycklar.
Inte sällan är det i just ett sådant stressläge någon krånglat sig fram till mitt mobilnummer och ringer för att antingen intervjua mig inför ett skolarbete om Financial Fair Play eller så är det någon PR-nasare som vill att jag ska uppmärksamma (fyll i valfri fotbollsrelaterad produkt här) alternativt en en engagerad klubbledare.
Under gårdagen satt jag och gick igenom poddintervjun med Henrik Rydström och då fick jag ett Facetime-samtal från ett nummer jag inte kände igen. Det havererade men ganska kort efter ringde samma nummer igen och det var det tidigare råskinnet och numera agenten Jonas Wirmola som fanns på andra sidan.
"Vad har jag nu skrivit", hann jag tänka innan Wirmola bara informerade om att han gett mitt nummer till någon i Eskilsminne. Klubben hade något man ville berätta om, bara så att jag visste. Ganska kort därefter blinkade ett 042-nummer på mobilen men jag lät det ringa ut för att brottas med Rydströms intressanta utläggningar.'
Det tog några timmar innan Tommy Billquist nådde mig. Jag satt i en taxi på väg till Midsommarkransen och en väntande inspelning. Jag tvekade när 042-numret blinkade men svarade och körde närmast som mot en telefon-försäljare, att det inte är jag som styr nyhetsflödet på det sättet längre.
Den tålmodige Billquist väntade ut mig och berättade sedan om hur Eskilsminne övertygat det norska fotbollsförbundet och Nobels Fredpriscenter att få köra i gång med "Handshake for Peace" som första klubb utanför Norge där kampanjen haft mätbara och positiva effekter trots att det är så enkelt som en handskakning.
Det var Kjetil Siem, i dag generalsekreterare för det norska förbundet, som kom på idén och hämtade inspiration från sin tid i Sydafrika. I grunden handlar det om att kaptener och domare ska hälsa på varandra både före och efter matcherna och tacka för matchen, och det är enbart kaptenen som ska prata med domaren.
I VM i sommar ska Fifa rulla ut det norska projektet. Det kan tyckas vara en liten grej och det förekommer redan. Samtidigt är det uppenbart att vi inte gör tillräckligt för att få stopp på idiotin och då måste man formalisera det som vi uppfattar som självklarheter, för det är inga självklarheter, inte ens i VM.
Fast Eskilsminne i Helsingborg är först ut utanför Norge. Premiären sker på lördag på Harlyckans IP där man tar emot Tenhults IF i en match i division 2 Västra Götaland där man brukar dra cirka 200 personer. Eskilsminne kunde visa för norrmännen att man redan stod på en bra grund när det gäller värderingar och fick gå i gång.
I sommar när Eskilsminne kör sin stora ungdomscup så är det en stor manifestation vid Kärnan i Helsingborg. Över 5000 ungdomar ska delta, och det blott en bredsida från där en man dog i samband med bråken inför den allsvenska premiären. Symboliken är talande på vad fotbollen borde vara och vad den tyvärr ibland blir.
Precis på samma sätt som Jönköpings kyrkor fick en cyniker och ateist som mig att fälla några tårar, efter att man ringt i klockorna för att varna för fara när nazisterna tågade på stadens gator, så är det rörande att en division 2-klubb gör en stor insats för att fotbollen ska bidra till ett bättre samhälle, och inte tvärtom.