Under en knapp timme så ägde IFK Göteborg guldfinalen. Stärkta av Thomas Olssons inbröstade ledningsmål och med ett helt annat självförtroende än AIK så var känslan tydlig: pyttfesten med skumpa och cigarrer skulle hållas på västkusten i kväll.
Höstköpet Antônio Flávio ville annat. Brassen skrev för alltid in sig i Allmänna Idrottsklubbens historia när han iskallt rakade 1-1 på Martin Kayongo-Mutumbas och där och då gled Lennart Johanssons pokal ur händerna på de blåvita.
Stefan Selakovic hade förvisso ett skott i stolpen men det var AIK som återigen svängt en match under 2009 och oavsett vilka byten Stefan Rehn och Jonas Olsson så var IFK:s liv slut – klubben har annars trotsat många naturlagar under året.
Istället blev det evige AIK:aren Daniel Tjernström – fan, vad kul att just han fick göra det – som avslutade IFK:s jakt när han tryckte in segerbollen och scenerna därefter var tydliga när de gulsvarta firade med varandra, nu visste de att SM-guldet var hemma igen.
Så istället för guldpytt på Kamratgården så blir det guldfest i 08-land, extra tydligt en dag då Djurgården snodde en kvalplats på bekostnad av Örgryte som åkte ur, och det lär bli ett grymt partaj för de gulsvarta.
Det osannolika hopkok av profiler, kulturer och stjärnor som är AIK 2009 kan det där med att sticka ut och bjuda till.
Räkna med att partyt inte kommer att avstanna på länge än, lördagens cupfinal hamnar nog i skymundan när det korkas upp i kväll.
Bara för resten av fotbolls-Sverige att bocka, buga och tacka för uppvisningen. AIK åkte till Gamla Ullevi och gjorde vad inget annat lag klarat av – AIK vann över IFK Göteborg - och tydligare bevis går det inte att få på att allsvenskan har fått rättvisa vinnare.
Definitivt imponerande av klubben som förra hösten hade det kämpigt och som nu står som segrare med en ny tränare, en ny sportchef och en hel del nya spelare.
Mikael Stahre hittade rätt ganska tidigt i våras och visste vad han ville, sedan tog det någon månad för spelarna att finna sina platser, positioner och förstå vad de skulle göra och hur de skulle spela. När väl bitarna satt där så har man nästan varit en ostoppbar lagmaskin.
Allsvenska segrare och nästa lördag en chans att fixa dubbeln.
Det var osannolikt att den här förändringen skulle gå på en säsong men uppenbarligen visste AIK-ledningen att i Björn Wesström och Mikael Stahre fanns det idéer och en vilja att jobba mot det som alla AIK:are nästan alltid kräver: ett SM-guld.
De satte i gång direkt och fick in Andreas Alm i staben (efter att ha jobbat med honom har jag stor respekt för den mannen). Nyckelvärvningen var viktige Jos Hooiveld som gav stadga till både försvaret och laget.
Det har inte sprudlat om AIK:s spel alltid, men för AIK-fansen är det givetvis skit samma för de står där som vinnare nu när säsongen är över.
Försvaret har varit ramstarkt och sedan har det funnits en effektivitet som är avundsvärd där man gjort vad som krävts för att vinna – och inte mycket mer.
Visst, det krävdes närmast ett SMS-lån för att finansiera Ivan Obolo under hösten – men det har gett ett SM-guld, återstår att se om det ger pengar.
Egentligen grymt att någon av ledarna och spelarna i AIK eller IFK ska behöva stå och känna sig som förlorare efter en sådan här maffig finalmatch och en imponerande säsong.
AIK reste sig direkt ur ruinerna från den inre söndringen förra hösten och under Mikael Stahre har ett osannolikt gäng av emellanåt utdömda lirare fått till ett sammansvetsat och effektivt kollektiv som blåst genom seriespelet och cupspelet. För IFK Göteborg har korsbandsskador, proffsförsäljningar och andra smällar avlöst varandra och ibland har man undrat om Stefan Rehn och Jonas Olsson får ihop en bänk, och sedan är det lik förbannat guldfinal och cupfinal.
Fotboll går ju ut på att vinna, det är därför man är med, och i det här fallet handlar det om kulmen på en lång serie på 30 matcher med mängder av prövningar, smällar och en slags mental och känslomässig berg-och-dal-bana som förhoppningvis ska förlösas i en extas ihop med de man kämpat med, och därefter följas av tokgalet firande, skumpa, segerdans och några veckor som etsar sig fast i minnet.
För förlorarna väntar bara ett avslaget party och tankar på om: ”bara den bollen gått in”, ”bara den spelaren gjort si” eller ”bara domaren blåst”.
Om tempot och intensiteten på planen förde tankarna till andra ligor och länder var det likadant utanför gräsplanen. Inramningen av guldmatchen i Göteborg var paradoxalt nog skrämmande och underbar på samma gång. Poliser, piktebilar och avspärrade gator runt om Gamla Ullevi är tyvärr vardag för fotbollen och det är för djävligt att det är en känsla av belägring när man närmar sig matchen.
Å andra sidan var det gåshud inne på arenan med mäktig sång, halvillegalt tifo från IFK-klacken och en stämning som gick igenom alla lagren av de vinterkläder som krävdes.
När slutsignalen kom så stormade massor av AIK-fans planen och det var ett lika väntat som ovärdigt slut och inte ens alla spelarna verkade vilja vara med om det.
Förbannat synd att det inte går att hålla fansen på plats så man kan få till ett firande att vara stolt över och slippa kravallpolis på tv-bilderna. Att vakterna dessutom tvingas jaga folk som snor utrustningen är också något som tar bort från dem som gjort något bra.
Tragiskt att det får bli kravaller mellan fansgrupperingar och att IFK inte ens kan ta emot sina silvermedaljer.
*****
Djugården kvalar mot Assyriska efter en av de mest sanslösa säsongsavslutningarna på länge. Den utdömda och närmast resurstömda klubben tog tre raka segrar i och med kröningen med 2-0 mot Kalmar.
Sett till den uppåtgående kurvan blir det svårt för laget från superettan, men det blir ett laddat kval mellan Södertälje och Stockholm. Mumma.
*****
Cupfinal om en knapp vecka mellan AIK-Göteborg. Får vi repris då, tack! På matchen alltså, inte på bråken, kravallerna och oroligheterna.
Resultatet lägger jag mig inte heller i.
*****
Örgrytes upphämtning föll samman på upploppet. Egentligen otroligt att laget ens var med i kampen sett till vårens usla spel och poängskörd. Förlusten mot Djurgården när laget fick spela med två man mer kommer sitta i länge hos de som var då.