Kan inte slå upp en tidning i Schewiz och läsa om Tyskland-Turkiet utan att matas av betydelsen av matchen för alla de miljoner turkar som bor i Tyskland.
De som ofta känner sig utanför det tyska samhället. Som är tjänstefolk till det tyska herrskapet.
Att då inbilla sig att det bara är fotboll för dem när schweizaren Massimo Busacca blåser i gång matchen på onsdag kväll vore löjligt.
Tyvärr tror jag inte heller matchen kan spelas utan problem utanför planen.
Det här är ett grymt laddat möte, och då inte bara för att Tyskland eller Turkiet kan nå en stor sportlig framgång utan för att fotbollen betyder så mycket.
En turkisk seger och de kan gå lite rakare och de har tryckt till ett land som ganska ofta trycker ner dem.
Diskussionen om idrott och politik och huruvida de hör ihop är gammal, verkligen asgammal, och för mig framstår de som hävdar att man inte kan eller ska blanda ihop dem som stofiler.
Visst, jag respekterar de idrottare som inte säger ett pip om förtrycket i Kina under OS i augusti - och det är inget man kan kräva.
Fast de som klarar att uttrycka en åsikt om Kina och samtidigt kan tävla är de riktiga vinnarna i mina ögon. För det går inte att igonera det som sker utanför de kritade linjerna.
Därför var det befriande att höra Tysklands förbundskapten Joachim Löw på Tysklands presskonferensen i Ternero häromdagen.
Även om Löw sa att fotbollen var hans prioritet gjorde han verkligen allt för att tala med värme om onsdagens motståndare i semifinalen. Han talade av egen erfarenhet efter att ha bott och jobbat i Turkiet och uttryckte sin beundran för människorna där, och deras gästfrihet, humanism och vänlighet.
Min skoltyska är inte i toppklass så jag lyssnade på den engelska översättningen och där hette det att Löw sa "de en del bara kallar utlänningar är ett överlägset folk."
För mig var det stort, riktigt stort att höra det.
Inte för att Tysklands problem med integration och segregation blir lösta av det. Men jag gillar att någon som är en förebild och som tar ställning och använder den plats han har i mediernas rampljus att sprida ett budskap.
Självklart finns risken att det tar över idrotten och att det inte är "rätt" budskap. Att sponsorerna störs och den rena bilden inte förblir vad Uefa och de andra pamparna vill.
Jag struntar faktiskt i det, för när det är rätt och någon tror på det ska det göras eller sägas.
Även om jag inte var gammal då så kan jag i efterhand imponeras av och beundra Tommie Smith och John Carlos. Medaljörerna på 200 meter under OS 1968 höjde på prispallen sina knutna nävar med svarta handskar i protest mot rasismen i USA – och fick betala ett högt pris. Men de gjorde vad de trodde på.
Jag vill gärna se att turkiska och tyska spelare tar steget och tala om frågorna, även om det verkligen inte är något tvång. De är idrottare i första hand och förebilder i andra.
De har en makt och det är inte fel att göra annat än Nike- eller Puma-reklam.
Och fotbollen kan vara en väg in i det tyska samhället, eller i det svenska. Se på den polskfödda duon Podolski och Klose som nu hyllas av tyska fans. Och de är inte ensamma om att ha rötterna i andra länder.
Men fotbollen har också ett ansvar att ta.
Det var nog ingen slump att det tyska fotbollsförbundet härmodagen släppte en film som just handlade om var föräldrarna till dagens tyska hjältar kommer i från.
Man vill naturligtvis fånga upp alla i en ny tid då man flyttar på ett helt annat sätt.
Jag gillar att fotbollen är offensiv även utanför plan och att spelare, ledare och förbund inte hela tiden försöker måla upp en McDonald-fierade värld utan talar om verkligheten.
Ingen tror väl att Joachim Löw eller spelarna kan ändra på den bara genom att snacka - men de kan i alla fall göra sitt.