Även om jag inte visste vad en byk var för något fattade jag givetvis vad dåvarande utrikesministern Sten Andersson menade när han i slutet av 1980-talet sa: ”Vapenbyken måste tvättas” i samband med skandalen då Sverige sålde Bofors-kanoner till Indien. Det var en härva av mutor, vapen och mörkläggning.
Först nu googlar jag byk och ser att det betyder stortvätt eller tvättkläder, men Anderssons populistiska poäng gick fram. Fast givetvis var det ett spel för galleriet, ingen politiker ville dra fram Bofors-skandalen i ljuset. Ingen ville få skiten på sig, utan det var lite läckor här och där som ledde till att vi fick en viss bild.
Hela sanningen kom aldrig fram, och jag undrar om den någonsin gör det? Alldeles för många mäktiga har varit inblandade, alldeles för mycket pengar har rört sig mellan Sverige, Schweiz och Indien. I takt med att de ansvariga lämnat positioner, gått bort och mördats så vill ingen drabbas av att dra fram det.
Även om vi vet en del tack var en svensk polis. Kriminalkommissarien Sten Lindström klev fram för ett år sedan och berättade varför han läckte: ”Jag kunde inte räkna med att min egen regering, Bofors eller Indiens regering skulle gå till botten med detta. Mitt enda alternativ var att läcka dokumenten till någon som jag kunde lita på.”
Det är personer som Lindström och ingenjören Ingvar Bratt som vi är skyldiga ett tack. Bratt jobbade för Bofors på 1980-talet och blev frustrerad över mörkläggningen och avslöjade att företaget med regeringens goda minne sålde vapen till Dubai och Bahrain men att det skedde via Singapore.
Bratt blev en så kallad ”whistleblower” och hans agerande ledde till en ny lag som innebär att anställda får röja försvarshemligheter. I företag och organisationer som inte lyder under offentlighetsprincipen är det ett måste att ha läckor som berättar om vad som skett, annars är det svårgranskat.
Givetvis har DN-Croneman, Bladet-Leifby och Expressen-Friberg rätt i att sportens värld behöver ett Uppdrag Granskning och att vi journalister måste få resurser att lägga mer tid på det. Samtidigt är det lätt att glömma bort att det inte bara är att knalla upp på fotbollsförbundets kansli och begära ut kvitton, fakturor och annat.
Svensk fotboll behöver inte bara granskande journalistik, svensk fotboll behöver modiga personer som vågar berätta. ”Whistleblowers” som det kallas i USA, eller visslare på svenska, och som ofta gör stora avtryck om de vågar kliva fram och dela med sig av dokument, avtal och information.
Självklart hade jag velat se hur SvFF hanterar bilpriset till Anders Svensson. Betalar man extra lön till honom för att hantera skatteförmånen? Vad slutar slutsumman på? Ja, ni fattar, även om jag inte alls missunnar Svensson en bil. Det är dock omöjligt att få insyn då det är ett fåtal som ser fakturan och ingen av dem vill ge insyn i den affären.
På ett liknande sätt hade jag velat kliva in på Kamratgården och se avräkningen efter försäljningen av David Moberg-Karlsson till Sunderland. Hur många miljoner kronor av de 18 miljoner kronor som den engelska klubben betalade för anfallaren skickade IFK Göteborg vidare? Och till vem och vilka gick pengarna?
Eller ta Kentaro-byken i svensk fotboll. Jag har hört av så många att det finns en stor skuld från bolaget som skvalpar runt inom svensk fotboll och där säkerligen min arbetsgivare TV4 har insyn och koll, men där jag som journalist inte vet och saknar insyn och kan bara lyssna runt utan att få några klara bevis.
I en tid när de flesta som var med och gjorde avtalet med Kentaro, gällande svensk fotboll, har lämnat sina positioner, är inte intresset så stort bland dagens makthavare att blotta den ”Svarte Petter” som skickas runt mellan de olika parterna. Det handlar om många miljoner och ingen vill ta skulden.
Inte heller vill någon skicka fram avtalet – som givetvis är sekretessbelagt – som visar att Kentaro och Rune Hauge plockat ut mellan 30 och 35 miljoner kronor årligen sedan första avtalet med svensk fotboll slöts 2006. Att en kvarts miljard kronor har runnit i väg till agenter, enligt mina källor, innebär att det är känsligt att ta fram.
Den nya Sef-ledningen rundade helt Kentaro när man förlängde avtalet med TV4-Gruppen och det om något är väl ett tecken på att man inte såg på det schweiziska bolaget på samma sätt som deras föregångare inom svensk fotboll. Kanske innebar besparingen av agentarvoden en ökning av intäkterna som kommer klubbarna till gagn? Vem vet?
Samtidigt hade jag hellre sett att Sef visade de tidigare avtalen och tog en debatt om hur mycket pengar det är som runnit i väg och vilka skulder som finns. Tänk att inga svenska elitklubbar vågar kräva att få insyn i affärerna, men det går bra att vara tuff mot politiker, medier och fans i en massa andra frågor.
Tyvärr är det så att föreningar, organisationer och klubbar döljer och mörklägger för att de inte vill ha insyn och vill slippa svara på obehagliga frågor. Om Friends Arena hade varit en framgångssaga hade inte SvFF, Peab, Fabege, Solna Stad och de andra behövt snurra in Nationalarenan i en härva av kommanditbolag och aktiebolag där så lite som möjligt ska gå att se.
Inte sällan är det så att alla som vet något även är inblandade, och därmed sätter åt sig själva om de berättar. Skälet till att Stefan Schwarz överlät en skuld på ett par miljoner kronor till sin pappa Herbert Schwarz, som tog med sig ett par personer med HA-koppling till förre agenten Lars T Peterson för att driva in skulden, var att det var svarta pengar som fanns på Irland, och en vanlig domstol funkar inte då.
Utan att vi på TV4 fått loss avtalen kring Gais, Wanderson, agenter och riskkapitalbolag så hade vi aldrig kunnat granska turerna på allvar. För det lät för otroligt för att vara sant att en vd i Stockholm ihop med sin fru skulle köpa brassen via ett olagligt avtal och med alla andra möjliga förvecklingar där klubbar, agenter och ledare var inblandade.
Däremot var det svårare med Kalmar FF i samma granskning. Klubbens ordförande Johnny Petersson var som vänsterpartistisk politiker emot riskkapitalbolag och att skicka vinster till utlandet, men som KFF-ordförande hade han inga problem att skicka 20 miljoner kronor för Ari da Silva-försäljningen till ett brevlådeföretag i London som ägdes av ett brevlådeföretag i Panama och som ägdes av Amazon Holdings till hundra procent.
Vem som var Amazon Holdings med en brevlåda i World Trade Center i Panama City? Ja, det gick inte att ta reda på. Spåren efter miljonerna för Ari da Silva Ferreira slutade där. Brassen som gjort succé i Kalmar hade sålts till AZ och Holland för över 40 miljoner kronor och KFF fick ju behålla hälften av vinsten.
Det var helt enkelt inte aktuellt för Peterson och KFF att gräva i vem som ägde brassen Ari och som därmed tog hem 20 miljoner. Alla inom fotbollen vet att Brasilien är rena vilda västern när det rör sig om spelarhandel och det gränsar till människohandel. Alla politiker är givetvis emot människohandel, men det är uppenbarligen annat om man leder en klubb och har den hatten på sig.
Ett av få exempel med insyn var när Benficas kassör tågade ut från klubben med de ekonomiska böckerna och gick till portugisiska tidningar. Då framkom att Bengt Madsen och Malmö FF redovisat ett lägre försäljningsbelopp för Jonas Therns flytt till Lissabon-klubben. TT:s Magnus Wilandh och Expressens Lennart Eriksson kastade sig över uppgifterna och grävde vidare.
Bengt Madsen fick göra en blixtutryckning till Värnamo med 50 000 dollar för att Therns moderklubb hade rätt till mer, och det blev liv kring de pengar som försvann på ett konto i Schweiz. Dåvarande förbundsbasen Lars-Åke Lagrell gjorde en utredning och friade Madsen (styrelseledamot i MFF, SvFF och Sef) som kunde fortsätta sin ledarkarriär trots affärerna. Vilket innebar att Madsen var med landslaget som ledare under VM 1994 och slutade inte förrän där förrän 2005.
Har du något att berätta? Vill du delge insyn i tveksamheter, oheliga allianser och affärer som inte sköts enligt boken, tveka inte. Vänd dig till någon journalist eller något media som du känner förtroende för, och se till att svensk fotboll tar ett kliv framåt snarare än att gräva ner ytterligare skelett. Jag är givetvis redo och nås på olof.lundh@tv4.se.