Formulär 1A i granskande journalistisk är att hitta någon drabbad. Ett offer, helt enkelt. Därefter ska den personen eller den gruppen ställas mot någon pamp som åker limousin och direkt eller indirekt kör över de svaga. Hårt vinklat ska man måla upp verkligheten i två färger: svart och vitt.
Uppdrag Granskning, Kalla Fakta, kvällstidningar, det är rätt ofta likadant med tydliga skiljelinjer. Har själv försökt sälja in jobb till just Kalla Fakta men det har fallit på att verkligheten snarare är grå och mer komplex och det inte går att hitta tillräckliga motsättningar.
När Aftonbladets Stefan Holm i fjol gjorde en granskning av agentbranschen så handlade en del om Lansana Kamara. En 20-årig kille från Sierra Leone som 2012 spelade för City i Eskilstuna och vinkeln var given: ”Bor i en källare – tjänar 9000 efter skatt”.
Något man kan se på olika sätt, och hade han varit student som kommit till Sverige för en möjlighet att utvecklas och få bättre jobb och dessutom fått betalt så hade man säkert sett det på ett annat sätt. Många studenter bor i en källare, äter på McDonald’s och har tufft att få ekonomin att gå runt utan att kunna skicka hem 2-300 dollar till familjen.
Självklart finns det en problematik kring spelare som kommer från länder med stor fattigdom, brist på utbildning och där de är i händerna på klubbar, scouter, agenter och andra som kan ha egenintressen i att spelarna gör vissa saker eller val. Det är helt enkelt inte svart eller vitt.
Vad är människohandel och vad är att ge personer en möjlighet? Inte helt lätt att dra den gränsen och där vi journalister inte sällan förenklar för långt för att det ska bli tydligt men som också är ett måste. Dessutom kanske inte alla spelare vågar berätta.
Lansana Kamara lämnade IK City för ett år sedan och spelade under 2013 för Vimmerby i division 2 där det blev tre mål på 20 seriematcher och det ledde till ett provspel i Jönköping Södra. Tyvärr gav det ingen klättring på den svenska fotbollens seriestege och det är oklart var Kamara spelar 2014.
Fotbollsvärlden är en speciell plats, för att inte säga galen, och den är grym sett till att inte alla får plats. Fruktansvärt många drömmer om att göra en liknande resa som Zlatan Ibrahimovic, men där ett fåtal går hela vägen. Precis som i musikbranschen, modebranschen så finns det folk som profiterar på drömmarna.
Även svenska spelare hamnar i det läget och det är när jag för ett par veckor sedan kollade på AC Parmas spelaraffärer som det slår mig hur bisarrt den klubben agerar. Under sommaren 2013 så värvade man 166 spelare och släppte nästan lika många vidare men transfersummorna är små och totalen låg på 60 miljoner kronor.
Över 300 spelaraffärer. Jag skojar inte. Parma har 27 spelare i sin A-trupp. Inga konstigheter i det. Så var tar alla spelare vägen? Över 120 spelare är utlånade, bland dem Mikael Ishak till serie B-klubben Crotone och Carlos Garcia till Jönköping. Sedan har man fyra spelare helt utan klubbar.
Samarbete med slovenska Gorica har gett plats till ytterligare 22 spelare. Serie C-klubben Gubbio hanterar ytterligare 14 Parma-spelare. Som om inte det var nog så deläger Parma ytterligare 36 spelare som representerar andra klubbar. Totalt närmare 230 spelare.
Tanken från Parmas sida är att ”göra en Udinese” och det handlar om att fynda talanger och försöka få dem att öka i värde innan de säljs vidare, men mängden spelare gör åtminstone mig misstänksam. Tror det är omöjligt för en relativt fattig klubb som Parma – efter Tomas Brolins tid gick ägarfamiljen Tanzi i konkurs och flera dömdes till fängelse för bedrägerier – att ha resurser till att ha kollen på alla spelare.
Efter konkursen har AC Parma startat om och sysslar alltså med en sensationell transferhandel i dag. Bara det att klubben har 23 målvakter under kontrakt. Naturligtvis är det enormt svinn när det handlar om att hitta fynden i den högen och spelare kan säkert hamna i klubben under helt andra lägen och mycket är affärer.
Frågan är om inte detta är lika illa för fotbollen som det Uefa:s FFP försöker stoppa? Vilka hamnar inte i kläm i en så industriliknande spelarhandel? Att klubbar omsätter spelare nog för en hel allsvenska är inte sunt – det förstår alla. Värst är Italien där man i serie A gjorde 800 transfers sommaren 2013 mer än Spanien, England och Tyskland ihop.
Den sensationella flytten för David Löfquist från Mjällby till serie A hamnar i ett annat ljus efter ha satt in sig i Parmas affärer och ha pratat med honom. Givetvis förstår man att spelaren inte kan nobba en av världens finaste ligor men det är lite sorgligt att höra att han blev klar för Parma 5 december 2011 men att klubben inte hämtade ut licensen förrän i sista stund.
Mjällbys dåvarande sportchef Thomas Andersson Borstam berättar: ”Av en händelse satt jag kvar på kansliet när Parma hörde av sig. Det var på kvällen sista dagen på fönstret och även om man är Bosman ska ens tidigare klubb godkänna det via fax. Vad hade hänt om jag inte varit kvar?”
Under hösten 2011 hade Löfquist visat storform och låg bakom åtta mål och sex assist och kontraktet gick ut. Flera klubbar var intresserade av en gratis spelare men det blev Parma: ” Det känns väldigt smickrande att få spela för en storklubb som Parma. Det känns nästan lite overkligt att allt är klart nu men jag är väldigt glad”, sa spelaren i ett pressmeddelande.
Värsta för Löfquist var att Parma bara registrerade honom för att direkt skicka honom på lån till dåvarande serie B-klubben Gubbio. Där blev det nio matcher och ett mål innan lånekarusellen fortsatte till Malmö FF hösten 2012 (fyra matcher) och Odense 2013 (13). Parma förblev overkligt för ”Löken”.
”Man tyckte det var ett stort steg för ”Löken” men vi var aldrig involverade och hans agent hörde inte ens av sig”, säger Thomas Andersson-Borstam. ”Det är en sanslös industri och det är inte alltid fotboll som avgör vilka affärer som blir av, och det går uppgifter men vad vet jag”.
I Kristianstadsbladet skrev Andreas Jemn dagen efter flytten till Gubbio att ”Löken” blivit utsatt för en blåsning av den italienska klubben. I artikeln finns uppgifter om att det handlade om en helt annan affär och där Mjällby-spelaren bara var en bricka eller en betalning i ett annat spel, vilket är en story som valsar runt i Sverige.
Något David Löfquist bekräftar i dag, och där han känner att två år av karriären gått till spillo även om han tjänat några spänn. Okej för att han drog in 110 000 kronor i månaden men känslan av att andra har lurat en och där man bara en handelsvara utan riktig insyn kan inte vara rolig.
Licenser för agenter eller ej spelar mindre roll, tyvärr. Precis som elitlicenser för klubbar. Så länge klubbar, människor och miljontals kronor snurrar runt allt fortare i fotbollsvärlden, och där det är lätt att runda blåögda drömmare, så kommer den här typen av situationer att uppstå gång på gång.