Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

OLOF LUNDH

Lundh: Går det att vara för fackföreningar men inte vara med själv?

Foto: Sportjournalisterna.se

Skärmdump från Sportjournalisternas hemsida.

I en tid där arbetsgivarna skär och SvFF och skoföretag vill styra frågeställningar måste vi organisera oss.
Ingen tvekan.
Ändå vill jag själv inte vara med – går det att vara för och ändå emot?

Tiderna för oss i media kan vara som en bal på slottet, det vill säga helt underbart, men det kan lika gärna vara ett helvete där välbetalda ledningar skickar ut folk på gatan i parti och minut, och där trycket på att leverera mer för alla som är kvar bara blir större och större.

Eller så får man ta skit av olika personer för att man ställer fel frågor, dumma frågor eller inte frågar tillräckligt. För att man vinklar och väljer fel. Klubbledare, agenter, tränare, spelare ligger på via alla plattformar om att vi borde ”fråga X om Y men citera inte mig”, eller ”du vet att A gör så och B si och varför skriver ni inte om det?”.

Ja, det är en del av livet som journalist och sportjournalist och det här handlar inte om att gnälla utan bara beskriva hur det ser ut. Jag är dessutom väl medveten om att jag är privilegierad som jobbar för TV4, har relativt bra betalt, får resa och kan uppbackad av ett stort företag elda på i de riktningar jag vill.

Nu senast i samband med landskamperna var det lite tjafs med SvFF-ledningen och Hamrén och hans entourage. När jag senare i en blogg försvarade rätten att ställa frågor så var det genast någon läsare som påpekade: ”Tro inte att du är något, det är inte direkt Syrien du jobbar med, det är underhållningsindustrin.”

Naturligtvis en viktig poäng och den tar jag till mig, men så länge jag jobbar som journalist så vill jag berätta om det jag får reda på och ställa de frågor som jag vill ställa. Och ja, jag vet att jag gjorde fel när jag extraknäckte för Kent Carlzon – var uppe senast i morse när jag debatterade journalistik med MFF-fans – men brinner ändå för att göra rätt.

Därför är jag helt för att vi journalister måste organisera oss på olika vis. Samtidigt har jag så fruktansvärt svårt för att själv ta aktiv del av organisationer och dess plus eller minus. Något gör att det rycker i hela kroppen och jag kan inte ställa in mig i ledet… det finns säkert en diagnos för det.

Det var givet för mig att skriva in mig i journalistfacket när jag började läsa journalistik och jag hängde med i ett antal år och uppskattar det viktiga jobbet man gör. När dåvarande klubbordföranden på Göteborgs-Posten läckte till en kollega på sporten att jag inte ville att kollegan förhandlade just min lön så sjönk mitt förtroende till noll.

Jag tog givetvis upp det men fick noll respons och det var ändå en sådan där fin, grävande journalist som var fackbas, men inom journalistklubben var det andra regler. Det lärde mig att inte lita på någon i den världen och jag klev ur facket och har aldrig gått med igen.

Det är naturligtvis en myt att ensam är stark, men vissa av oss passar inte in i kollektiv. Även om jag inser att organisationer hjälper individer och de behövs. Jag försöker hjälpa till där jag kan och är inte rädd för att slåss för olika frågor mot både arbetsgivare och de vi bevakar.

Rätt eller fel? Spelar ingen roll, jag aldrig trivts i den typen av kollektiv och alltid styrt bort från sammanslutningar eller skrån för journalister, sportjournalister och så vidare. Räckte att jag fick skvallret från det årliga och fuktiga sjöslaget som sportjournalistförbundets Göteborgs-klubb anordnade under namnet julfest.

Inte heller ökade suget när Göteborgs-klubbens driftigare delar (som även var aktiva i journalistfacket) tog kontakt med Irlands turistbyrå och sydde ihop en gratisresa till Dublin med extra allt. Den ”lottade” man ut till sina journalistpolare i klubben och sedan bar det i väg, och när Resumé skrev om det så blev det ändå så att journalistfackets etiska nämnd friade alla.

För ett år sedan blev jag uppringd av TT:s vänliga sportchef Lars Markusson och jag var lite undrande. Han hade en enkel fråga, kunde jag tänka mig att kliva in i styrelsen Stockholmsklubben för Svenska Sportjournalistförbundet? Även om jag instinktivt ville rygga tillbaka så övertalade han mig att bli vice ordförande med tanke att bli ordförande i år. Jag övertalade mig själv att försöka göra en insats.

På måndag är det årsmöte igen och jag är inte där. Jag har hoppat av efter ett år av styrelsemöten på restaurang Löwenbrau vid Fridhemsplan. Vi har diskuterat förvaring av protokoll som vissa ledamöter fått pröjs för att förvara, hur vi ska dela ut priser, vem som ska få en tavla av Tecknar-Anders (lär inte bli jag) och hur vi ska få ATGSvenska Spel och andra att pumpa in pengar till klubben.

Allt för att finansiera klubbens matrikel samt några tider för bollspel för herrar och damer, en golftävling och ett subventionerat julbord med frågesport. Tolka mig nu rätt, det är kanon om folk är sociala och gör grejer ihop men det behöver inte medlemmarnas pengar gå till, de kan användas till helt andra saker.

Det är helt enkelt förbannat otidsenligt och jag inser att en hel del inte kommer att dunka mig i ryggen, men för mig är det fel när vår representant tar Zlatans autograf när han delar ut pris till lagkaptenen inför tv-kamerorna eller där en äldre styrelseherre säger på möte: ”Ni tjejer sitter i festkommittén” till mina kollegor Jenny Modin, Emma Lukins och Karin Frick.

Svenska sportjournalister behöver en röst men så som det är organiserat och upplagt så är det en organisation för 1960 snarare än 2014. Där huvudstyrelsen till mer än hälften består av personer som inte varit på fältet på mycket länge och där fokus ligger på styrelsemöten på Viking Line eller att man ska få åka på internationell kongress som tack för lång och trogen tjänst.

Nej, det är unket och hur ska vi kunna sätta oss mitt emot Lasse Richt o Co på SvFF och med trovärdighet kräva att få ställa frågor fritt och vilja ha mer tillgång när vi nästa gång ber om en autograf av Zlatan vid podiet. På många sätt skäms jag att jag dansat med under ett år och inte sagt emot ännu mer än jag gjort.

Mitt enda råd är att rensa bordet helt och börja om och skapa en klubb för alla sportjournalister i Sverige och inte massa småklubbar lokalt. Sportjournalisternas förening måste kunna ta aktiv plats och stå för sin röst och det ska främst vara till för journalister som jobbar.

Se till att använda medlemmarnas pengar till att göra jobbet lättare att utföra. Stipendier, utbildningar och annat för att folk ska kunna bli vassare på jobbet. Sluta med priser till förbund och idrottare och se till att öka avståndet till ATGSvenska Spel och andra aktörer som vi ska granska snarare än tigga pengar av. 

Bli seriösare för att ta striden på allvar, för det är viktigt även om det inte är journalistik om tragedin i Syrien. Hoppas att rätt personer kliver in och vågar mer än vad jag gjorde under mitt knappa år.

Publicerad 2014-11-28 kl 06:00
OLOF LUNDH

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER