I kväll är det två superstjärnor som står i centrum lite mer än alla andra. Lionel Messi
och Cristiano Ronaldo
. Barcelonas argentinska underbarn som alla anser är världens bäste ställs mot Uniteds portugisiska superstjärna som blev världens bäste i fjol.
Fast det är inte dem jag imponeras av i kvällens Champions League-final i Rom utan en helt annan man som utan tvekan är världens bäste.
För Messi var knappt ens påtänkt av sina föräldrar sommaren 1986 och Cristiano Ronaldo hade nog precis lärt sig att gå. Det var då skotten Alex Ferguson
tog över Manchester United som vid den tiden var en jätteklubb men knappast nådde resultat i paritet med storleken. Efter managerns Matt Busbys
enorma framgångar under 1950 och 1960-talet med ligatitlar och Europacupen hade 1970-talet och första halvan av 1980-talet inneburit en tur ner i division 2 och några FA-cuptitlar.
Men med Ferguson som gjort stordåd i Skottland med St Mirren och Aberdeen skulle det bli annat. Även om det dröjde fler år än United-fansen ville, hösten 1990 protesterade de vilt och höll på Old Trafford upp följande banderoll: "Three years of excuses and it's still crap. Ta ra Fergie."
Som tur var lyssnade inte klubbens styrelse utan Ferguson fick fortsätta att både storvärva och förädla ungdomarna som klubbens akademi fick fram.
Vem kunde ens i sin vildaste fantasti drömma om att Ferguson skulle vara kvar efter 23 säsonger och dessutom ha lett klubben till fler titlar under den tiden än vad man skrapat ihop under sin tidigare 108 år.
Finns knappt plats att lista allt Ferguson vunnit för United och Aberdeen (14 ligatitlar, 13 inhemska cuptitlar och sex olika europeiska cuptitlar) och alla utmärkelser han fått som manager. Jag kan bara konstatera att min beundran för gubben och hans jobb är enorm och då håller jag ändå på Leeds...
Den numera rödvinsnäste Ferguson har hunnit bli 67 år och säger att han inte har en tanke på att lägga av. Det är så förbannat coolt att han har det kvar i sig, viljan och strävan att alltid vara bäst i en tid när allt snurrare snabbare än någonsin och trycket är hårdare. Och dessutom lyckas att vara bäst. Rafael Benitez
får sitta och sura bäst han vill om att det bara handlar om pengar, i så fall fattar spanjoren inget.
Chelsea är väl ett utmärkt exempel på att det handlar om mycket mer än pengar.
Just Manchester United har skapat en hel del på egen hand via sin akademi och även om man naturligtvis både köper mycket och dyrt är det inget snack om att klubben även lägger kraft på att även utveckla unga spelare och sedan ge dem chansen.
Hur många spelare talar inte om Sir Alex Ferguson som en extrapappa. Så sent som häromdagen sa Cristiano Ronaldo det och även Barcelonas Piqué
med ett förflutet i United talar om det.
Så för mig är kvällens artist Sir Alex Ferguson. Gillar att se den gnällige gubben leva ut vid sidlinjen och antingen jubla eller ge någon fjärdedomare en hårtork för ett felaktigt domslut. Eller när han skäller ut pressen både före och efter.
Visst, han är ingen bekväm person att jobba gentemot men de som är på hans sida och i hans lag måste känna det totala stödet och när han brinner för något ger han verkligen allt.
Har träffat och intervjuat honom ett par gånger och framför allt när han invigde IFK Göteborgs Änglagården i slutet av 1990-talet var han oerhört vänlig och tillmötesgående. Slutade aldrig att tala och var mån om jag som lokaltidningens utsände som undrade om en massa saker skulle få svar. Långt i från uppfylld av sig själv.
Och Ferguson verkade verkligen uppskatta den svenska klubben som gett honom en lektion i Champions League och som dessutom släppte Jesper Blomqvist
till Milan i stället för till United. Vilket fick min respekt att växa.
I det perspektivet ser jag gärna att Ferguson får lyfta Champions League-bucklan i kväll igen.
Många menar att det är en seger för fotbollen att just Europas två bästa lag möts i en final och sedan hyllar man kanske Barcelonas mäktiga och underhållande offensiv lite extra. Kan inte annat än hålla med om att det är något extra.
Men egentligen skiter jag i det, för det är resultaten som räknas, inte hur det ser ut även om jag inte säger nej tack till en final att minnas.
Däremot gillar jag att det är två klubbar som ger så mycket utrymme åt egna spelare som utvecklas i klubbarnas akademier.
Visst fattar jag att det finns en baksida av cynism där Barcelona och United letar talanger över hela världen och för varje Macheda och Messi finns det ett 100-tal som aldrig gick hela vägen och där drömmarna om en Champions League-final stannar vid att de precis som vi andra sitter klistrade framför tv:n i kväll.
Men så är livet inom fler områden än fotbollen och det är bara att tacka för att vi kan ha drömmarna framför tv:n - för bara det är värt mycket.