Som många andra 1960-talister uppvuxen i en stad utan fotbollslag i elitklass (i Lund spelade vi handboll) så blev England mitt land när det handlade om referenser, traditioner och historik.
Ligamatcher i lera under vintern och sedan kröntes allt med FA-cupfinalen i maj.
Än kan jag minnas Ipswichs skräll mot Arsenal och Alan Sunderlands snöpliga 3-2 till Arsenal efter att Manchester United hämtat upp 0-2 till 2-2 under de sista fem minuterna. Den långa tiden mellan matcherna ägnade jag mig åt dåtidens internet, Rothmans Football Yearbook som innehöll A L L T om engelsk fotboll.
Där och då framstod ”the double” som något magiskt, ouppnåbart. I relativt modern tid hade bara Tottenham (1961) och Arsenal (1971) klarat av att vinna både högstaligan och FA-cupen samma säsong.
Även om det har blivit vanligare i England (
Liverpool ’86, Manchester United ’94, ’96, ’99, Arsenal ’98, ’02 och
Chelsea ’10) så lever den mytiska stämpeln kvar för mig.
Helsingborg har alltså chansen på dubbeln, eller rättare sagt trippeln även om jag inte rankar Supercupen lika högt, och det borde väl vara något som ger Conny Karlsson o Co en extra taggning.
Särskilt sett till att man även kan försvara cupguldet från i fjol.
Fast de kanske är slutfestade och tömda efter SM-guldet? Insatsen i semifinalen mot Örebro sa dock något annat.
Frågan är vad Olympia bjuder till med när svensk fotbolls sista pokal för 2011 ska få en ägare. Kalmar eller Helsingborg har chansen att få höja den och fira med skumpa, duscha tränare och allt som hör till.
Vad jag önskar att det blir en fotbollsfest. Cupfinalen är svensk klubbfotbolls sista suck detta ”annus horribilis” där alldeles för mycket kraft gått till de trista sakerna runt om fotbollen, och man hade haft nytta av lite drag.
Egentligen finns inget bättre än en direkt avgörande match, eller hur?
KFF har redan ordnat spel i Europa, även om man kan avancera ett snäpp i kvalet via cuptriumfen, och den garantin kan man tacka Helsingborg för, klubben vann allsvenskan och därefter skickade man ut Örebro i förra helgens semifinal.
Så Europa finns inte som en kittling i finalen.
Minst 90 minuter av Helsingborg-Kalmar återstår och det handlar bara om vem som ska få höja Gustav VI Adolfs pokal.
Eller bara och bara, det är väl för pokalerna man spelar? Många stora spelare har trots allt kokat ner det till att en titel är en titel och det är dem man minns.
Vi kan tjata oss trötta på vilken dålig status cupen har i Sverige och önska och drömma oss bort till FA-cupen i England eller till den norska cupfinalens folkfest.
Men det är här och nu som cupen befinner sig och i fjol var det häftigt på Söderstadion, och det borde kunna vara drag på Olympia.
Visst ska det finnas motivation så att det räcker och blir över för spelarna som springer ut för en sista match 2011?
Klubbarna på plats är cupspecialister och har tagit tre av de fem senaste svenska cuptitlarna och varit med i fyra av de fem senaste finalerna.
En konst man hoppas de kan använda även när det drar ihop sig till spel i Europa till sommaren.
För att kunna spela på resultat och gå in och döda matcher och lägga sig på rätt nivå sett till motstånd är något man alltid kan utveckla.
Även om Helsingborg är åderlåtet så ser jag fram emot Henrik Rydström vs Ardian Gashi. Två av de värsta skitsnackarna och även vinnarskallarna i svensk klubbfotboll och när de kämpar om Gustav VI Adolfs pokal borde det kunna hetta till något extra.
Vilken klubb som vinner? Helsingborg är det bättre laget men frågan är om inte Kalmars längtan efter en titel är större? Ungefär som när Helsingborg tog hem cupen i fjol.
KFF dominerade svensk fotboll under några år men har hamnat i bakvattnet, åtminstone fram till nu och spelar helt utan press.