I eftermiddag smygstartar Malmö FF och Helsingborgs IF den svenska klubbsäsongen med Supercupen, mötet mellan ligamästarna och cupmästarna. Numera även tradition i Sverige och sett till att det blir närmare 10 000 på Swedbank Stadion så förstår jag om Lars-Åke Lagrell och andra högdjur njuter för en kort stund.
Tidigar Supercupfinaler har varit publikmässigt avslagna tillställningar och redan i förköpet passerade den här skånska uppgörelsen den sammanlagda publiksiffran för de fyra matcher som föregått MFF-HIF.
Om det betyder att Supercupen blivit mer accepterad eller om det är styrkan i det skånska derbyt lämnar jag till nästa år, men min tro ligger på det senare.
Glädjande för allsvenskan 2011 är också att de flesta klubbar fått behålla de mest tongivande spelarna och därmed kan rusta för Europaspel i rätt orubbade bon. I HIF får vi se Alexander Gerndt, Rasmus Jönsson i eftermiddag, och minst denna vår och i MFF är hela guldgänget kvar, om inte Roland Nilsson hinner drar till Köpenhamn, och det hör ju till ovanligheterna i svensk fotboll.
Baksidan av det är att flödet av intäkter till de allsvenska klubbarna varit minst sagt begränsat och det har varit tydligt när boksluten ramlat in. Minst sagt skakande läsning och i efterhand framstår Malmö FF inte fullt så skakande.
Även om den stora grejen i mästarklubben var att man gick från minus tio miljoner i början av december till drygt 30 miljoner kronor på 75 dagar.
Fast därefter har den ena skräckrapporten efter den andra ramlat in. Inte nog med att Örgryte Fotboll AB gick i konkurs efter att en satsning på att nå allsvenskan misslyckats och det blir nystart på Öis-gården.
Kalmar FF satte rekordminus på nästan tio miljoner.
Halmstads BK backade 17 miljoner och har bara tre miljoner kvar på kistlocket.
Och sedan kom Djurgården som redovisade en förlust på makalösa 27,8 miljoner kronor. En klubb som förlorade 16 miljoner 2009 och tolv miljoner 2008. På tre säsonger har det runnit 56 miljoner kronor.
Självklart förklarar klubben det med den turbulens som varit med uteblivna sportsliga resultat och sedan en omsättning i styrelsen och en massa byten av folk.
Senaste minusresultatet förklarar man med att publiken svek, att man inte fick in tillräckligt på sponsorer samt att man investerat i spelare och det har gett avskrivningar. Dock ser det ljust ut sett till årets trend.
Ungefär så brukar det låta på våren när allsvenskan inte dragit i gång och drömmarna om framgång lever, och därmed även budgetarna. För mig låter det som att man lade en felaktig budget från start.
Naturligtvis är det tufft för de allsvenska klubbarna med en kris i hela Fotbolls-Europa som ger effekt även i Sverige och sedan en radda problem i svensk fotboll med allt från att sponsorer drar ner på satsningar, huliganer, dåliga planer, sviktande publikintresse och en del annat som gett en nedåtgående spiral.
Fast det kan knappast vara en överraskning för de som sitter i ledningen för de allsvenska klubbarna.
För några år sedan synade jag och min dåvarande kollega Christofer Brask de allsvenska styrelserna och bilden var glasklar: det var till stor del oerhört framgångsrika personer som var ledamöter och hade ansvaret för föreningen. Det sjuka är att de flesta av dem tar beslut i fotbollsklubbarnas styrelserum som de aldrig hade tagit i sina arbeten. Varför kan man undra? Det är en blandning av naiv förhoppning och fåfänga samt att man inte känner ett ansvar på samma sätt och därför hellre gasar och hoppas än är feg och siktar på att göra ett nollresultat och bli tolva.
För vi ska inte glömma att fans, sponsorer och medier alla pressar på och vill ha vinnare.
De här herrarna (ja, det är mest herrar) är vinnarskallar och vill även vinna på planen. Därmed trotsar man en ekvation som egentligen inte går ut, där bara ett lag kan vinna och ett flertal kommer att underprestera och därmed sänka budgeten. Det händer ju varje år i Sverige och det är bara att kolla bakåt på de allsvenska sammanställningarna.
Exemplen är alldeles för många för att gå in på i detalj och flera av syndarna har gjort misstagen gång på gång: Hammarby, AIK, Djurgården, Gais, Örgryte, Norrköping, Malmö, Landskrona, Helsingborg, Örebro, ja, listan kan göras lång.
Det är inte heller ett speciellt svenskt problem, det finns över hela Europa och antalet klubbar som är lönsamma och sunda är få.
Samtidigt måste man undra hur länge det ska vara okej för styrelsegubbarna att få lägga fram en drömbudget varje vår och sedan påföljande år förklara att det gick åt helvete, men att det ser bättre ut inför nästa säsong.
För
Pelle Svensson, Malmös kickade vd, var inte ensam om att tala om nollbudget inför 2010, men han är den ende som fick känna av vad det innebär att ha ansvaret.
Visst, det är skillnad om man har kapital som Malmö och Kalmar eller rika investerare som Trelleborg, Djurgården och AIK, men det räcker inte att utkräva ansvar i efterhand. Alla kring klubbarna måste inse att de lever över tillgångarna och bromsa i förväg snarare än när det är för sent.
Risken är annars att Örgryte Fotboll AB bara var den första av flera verksamheter som tippar över.