Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

OLOF LUNDH

Lundh: Inte bara Fair Play i maktkampen i SvFF

Familjen Fotboll skiljer sig inte från andra familjer.
De bråkar också.
Just nu om vem som ska bära byxorna – och bestämma.

Efter en krönika i november om Lars-Åke Lagrell och hans passerade bäst-före-datum har jag fått mejl, brev och telefonsamtal från många som är tydliga med att han absolut inte bör sitta kvar efter årsmötet 2011.

Inget snack, Lagrell har motståndare och tunga sådana och inte alla uppskattade hans utspel i Aftonbladet om att han avgår 2012 – det innan han ens är vald för 2011.

Förbundsbasen har givetvis också många som stöttar honom, bland annat förre Uefa-presidenten Lennart Johansson och en hel del andra tunga pjäser i fotbolls-Sverige.

Så räkna med att det blir en hård kamp ända in i kaklet (och inte bara Fair Play) när det handlar om vem som ska ta Lagrells mantel, den dag den faller.
Om det sedan blir redan på årsmötet i mars 2011, eller först 2012 får vi se.

Kampen har pågått redan ett bra tag, och grunden är naturligtvis att alla förstått att Lagrell, som fyller 71 i januari, är inne på slutvarvet och att han varit det ett tag.
Fast Lars-Åke Lagrell vill givetvis inte släppa ordförandeposten i Svenska Fotbollsförbundet till vem som helst, utan drar i sina trådar för att se till att det blir en av hans närmaste som tar över och arbetar vidare.

Jag har nåtts av flera uppgifter om att valberedningen är delad (givetvis inser en del att det är bra om sådant här kommer ut) och att det finns ett massivt missnöje bland de Lagrell-fientliga mot att förbundsbasen kickade Bengt Madsen (inte en av Lagrells mannar) som ordförande i valberedningen och satte dit den Lagrell-vänlige Börje Sandgren som nu upplevs styra vad som sker och inte sker.

En falang som inte är svår att upptäcka är de två gamla fotbollsledarna Bengt Madsen och Gunnar Larsson som jobbar för att byta ut Lagrell, och gjort så ett tag. Den lite osannolika duon (ibland förenar en yttre fiende) ser gärna en socialdemokrat som ordförande efter Lagrell. Mycket för att man vill hålla fast vid folkrörelsetanken, och absolut inte riva upp 51-procentsregeln.

Ett tag jobbade de för Thomas Bodström, numera är det Karl-Erik Nilsson de för fram – vilket Gunnar Larsson också bekräftar – och den före detta domaren (och S-politikern) väljs in i styrelsen i mars.

Varken Larsson eller Madsen tillhör Lagrells förtrogna, och det går olika långt tillbaka och handlar om givetvis om olika maktstrider och där Larsson en gång ville ta makten och Madsen trodde sig få ta över efter Lagrell.

De två herrarna visade att de kan sitt maktspel när de för några år sedan satte Bosse Johansson som SEF-bas och fick den mer Lagrell-vänlige Bosse Lundquist petad. Då handlade det om 51-procentsregeln och svaret kom direkt från Lagrell som skickade Madsen som ordförande i valberedningen.

Vem vill då Lagrell ha? Ja, de som är nära honom säger att Susanne Erlandsson är hans val. Hon är numera förbundets vice ordförande, vilket är annorlunda mot tidigare då det alltid varit SEF-basen som varit vice.

För några år sedan fick Lagrell till två vice, dels SEF-basen, dels Erlandsson, och nu när SEF-basen inte sitter i styrelsen är det bara Erlandsson. Den gamla landslagspelaren anses vara trogen Lagrells filosofi om hur förbundet ska drivas framåt. Och de aningen mer elaka säger att om Lagrell får dit en av de sina, så kan han som hedersordförande ändå gå på styrelsemöten och vara med och påverka.

Ja, ja, det är en del hugg och slag när man sitter i telefon med en del av de inblandade och de som gärna drar i trådar. Inte som när det var Blatter vs Johansson 1998 och Fair Play var helt nerlagt, här finns mer respekt, men maktkampen i SvFF skiljer sig inte från det som förekommer i partier, företag, institutioner och andra ställen där det finns makt och människor vill vara med och ta del av den.

Lagrell skojar ofta, eller så kanske han är allvarlig, om att man aldrig är oense i Familjen Fotboll. Lite humor då att striden om makten förs bakom mestadels stängda dörrar, för då ser ingen att de bråkar, men det blir ett problem för alla som bryr sig om svensk fotboll – ingen vet riktigt vad som sker och vem som står för vad.

Och jag vet att det är meningen, och att svensk fotboll är uppbyggd så med distrikt och elit i en slags maktdelning, men jag tror att det är negativt för svensk fotboll.

Som alltid när jag skriver om Lars-Åke Lagrell vill jag poängtera att han i mångt och mycket varit en fantastisk ordförande under lång tid. Han har med kraft och mod drivit igenom de visioner han haft. Han har del i många framgångar: VM-brons och fem raka mästerskap för herrlandslaget, VM-silver för damlandslaget och allsvenskan har fått till stora tv-avtal, delade omgångar och en publikrusning under delar av 2000-talet.

Sedan är det bara att inse att svensk fotboll behöver en ny Lagrell, eller kanske en annan typ av ledare, som kan reformera och revolutionera förbundet. Svensk fotboll har problem som inte hanteras, allt från allsvenskans sportsliga och ekonomiska kris till huliganer och talangutveckling. Sedan måste förbundet moderniseras.

Helst vill jag se någon utifrån Familjen Fotboll eftersom det är en risk om man inte släpper in nya idéer, tankar och visioner och bara tror på det man alltid gjort.

Om Lagrell ska gå 2011 eller vara kvar till 2012? Ja, sett till att man hade behövt titta bredare än bara i Familjen Fotboll för att uppnå mitt mål att hitta en ersättare utanför den. Då hade man behövt en annan ordförande i valberedningen än Börje Sandgren, 70, som suttit tolv år i Lagrells styrelse. I det perspektivet kanske maktkampen ska riktas in på det till årsmötet 2011, och i januari vet vi.

Publicerad 2011-01-18 kl 19:09