Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

OLOF LUNDH

Lundh: Klubbarnas ansvar att få spelare att fatta - karriären har ett slut

Foto: Scanpix

Otroligt nog är det Klas Ingesson som sätter fingret på den ömma punkten.
Spelarna är bortskämda.
Hur ska de hantera livet efter fotbollen? Utan lön, rampljus och kickar.

I en alltmer globaliserad värld där gränser rivs öppnar sig möjligheter och chanser, men det innebär samtidigt att konkurrensen ökar. Ta bara Premier League, där det i början kryllade av skandinaver i klubbarna och i dag är de lätträknade för att hela världen är där och då finns det färre platser.

Likadant är det även i kampen om vanliga jobb. Som pappa till två tonåringar vill jag egentligen bara pränta in två lärdomar; om du brinner för något tveka inte att göra allt för att bli bäst på det; satsa samtidigt på utbildning för att skaffa dig möjligheter och fler öppna dörrar i framtiden.

Är det något jag ångrar från min egen uppväxt är det att jag inte fattade att jag borde lärt mig fler språk. Puckat, helt enkelt. Tyvärr var det ingen som nådde fram till mig med budskapet och skolan skötte jag med vänster hand och hade fokus på annat och oviktigt, och jag hade tur att växa upp i en tid när man fick fler chanser.

Tack vare att jag hade läst mycket tidningar, böcker och var hyfsad i matte så kunde jag få tillräckligt bra på Högskoleprovet för att komma in på Journalisthögskolan som 28-åring. Då var jag också motiverad att plugga och hade drivet. Efter min examen 1997 har jag jobbat varje dag, och med det jag älskar.

I dag är världen annorlunda, och det är färre möjligheter att utnyttja, och då gäller det att ta vara på dem. I mitt jobb är det inte underligt att jag då och då funderar på hur dagens allsvenska stjärnor ska hantera livet efter att den sista bollen är skjuten, och skorna är på hyllan.

De generationer som nu börjar sluta är de första som levt på fotbollen hela vägen från start till mål. Det är annat än ett par generationer tillbaka, då spelarna var tvungna att jobba vid sidan av fotbollen och därmed fick en naturlig väg in i arbetslivet när de var tvungna att sluta.

Även om dagens allsvenska spelare kan tjäna 60-70 000 kronor i månaden och det i många år så är det inget de kan leva på efteråt. Kanske återstår 30 till 35 år till pensionen och få av dem har gjort något annat än spelat boll, och på arbetsmarknaden är det tuff kamp.

Slår mig när jag i senaste Offside läser ett utdrag av den kommande boken som bortgångne Klas Ingesson skrivit ihop med Henrik Ekblom Ystén. Där Ingesson går loss om dagens spelare och att det är synd om dem att de inte fattar bättre än att det räcker med en bra lön, en bil som det står klubbens namn på och en lya med playstation.

Klas Ingesson försökte få en ung talang att börja plugga eller jobba vid sidan av när han skrivit sitt kontrakt, men det var förgäves. Den unge spelaren hävdade att han var tvungen att ladda för träningarna. Jo, tjenare, det är kaffe och tv-spel för hela pengen bland de unga spelarna.

Jag är helt med Ingesson om att det är klubbarnas ansvar att tvinga spelare att antingen ta jobb eller plugga vid sidan av fotbollen. Det finns många fördelar med det, inte bara att man förstår att man har det förbannat bra utan man får en förståelse för ett annat liv och att allt inte snurrar kring en själv.

Bara kapitlet i Offside om Ingessons svårigheter att lägga av med fotbollen och hur han kämpade med att hantera ett liv utan adrenalinkickar, service och fördelar som kom med fotbollen ute i Europa borde vara läsning för alla spelare som når elitfotbollen. Det är något man måste upprepa.

Både spelarfacket och klubbarna har oerhört mycket att göra. Det handlar om att utbilda spelarna om vad som väntar och kanske också ge en realistisk bild av möjligheterna av att man blir en av de spelare som kommer ut och tjänar tillräckligt för att inte behöva jobba av försörjningsskäl.

I bästa fall kan man göra en Mikael Dorsin. Den gamle Dif-hjälten har under sina år i Frankrike, Rumänien och Norge dragit in tillräckligt med miljoner för att kunna glidflyga in i mål, men samtidigt har han disciplinerat läst in en juristutbildning och är på dess upplopp när spelarkarriären är på väg mot slutet.

Jag fattar givetvis att han är unik, det är få som hanterar att både spela på högsta nivå och studera på samma nivå, men det är givetvis så att spelarna har en förbannad massa dötid som de kunde utnyttja bättre. Oavsett om det handlar om att jobba vid sidan eller att plugga så borde fler göra det.

För inte ens en sväng ut i den välbetalda proffsvärlden innebär att livet löser sig. Det har vi sett flera exempel på, där stålarna försvunnit för att man inte förstått bättre, blivit blåst eller på annat sätt satt fart på kronorna och naivt nog trott att det ska komma mer pengar.

I amerikanska MTV:s klassiska serie "MTV Cribs" fick tv-tittarna en insyn i hur stjärnorna levde, eller rättare sagt hur de brände sina stålar. Helvete, det var en galen uppvisning i annorlunda smak, obegränsat med stålar och där ingen revisor hade något att säga till om.

"MTV Cribs" nådde även sportvärlden och vill man frossa i en del av USA:s största och rikaste idrottsstjärnor eldar cash på biografer, vinkällare, bowlingbanor, fontäner inomhus, enorma sneakersamlingar och allehanda vräkigheter är det bara att googla.

Gemensamt för många av dem är de kommer från ingenting och tack vare att de är vassa på att svinga slagträ, skjuta puck, sänka bollar i korgar och eller framgångsrikt göra upp om en oval boll. Däremot var de knappast rustade för den snabba uppgången – och det lika snabba fallet var inte helt oväntat.

Den amerikanska proffsidrotten vimlar det av statistik om hur många av stjärnorna som gått i konkurs efter att de slutat spela. Fyra av fem från NFL har ekonomiska problem eller är bankrutta två år efter sin sista "down". I NBA heter det att tre av fem har gått i konkurs efter att ha satt sina sista två poäng.

Likadant börjar det bli i Premier League, där man talar om att tre av fem spelare inte bara är utan stålar fem år efter att karriären är över utan även skuldsatta. Trots att snittlönen är en svensk årslön i veckan. David James, Paul Merson, Keith Gillespie, Lee Hendrie, Carl Cort och Celestine Babayaro är några exempel.

Den oron slipper förvisso dagens allsvenska stjärnor, men de lär ha lika tufft att byta ut tillvaron som stjärna i den allsvenska klubben och med allt som följer till att veckan efter leta efter ett jobb, en meningsfullhet och något som kan ersätta kickarna av att spela fotboll.

I Sverige är det inte lika vanligt att man skriver om det här. Magnus Hedman är ett av få exempel på spelare som vågat berätta om sin resa nerför och hur alla stålar försvann, men det finns fler. Inte så länge sedan jag träffade en tidigare oerhört hyllad spelare som fortfarande inte visste vad han skulle göra med sitt liv utan utbildning och jobb – och de små besparingarna försvann oroande snabbt.

I grunden är alla vuxna människor ansvariga för sin egen lycka, men här handlar det om att klubbarna tagit hand om dem från unga år och sedan skickar man ut dem tio till 15 år senare, och därför är det faktiskt upp till klubbarna och Sef att ta ett rejält ansvar att rusta spelarna bättre för livet utanför arenan. 

Publicerad 2015-02-13 kl 06:29
OLOF LUNDH

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER