Måste beundra revisionsföretaget Deloitte som oerhört skickligt byggt upp sitt varumärke i fotbollsbranschen via "Football Money League" eller "the rich list" som det kallas på en del ställen. För Deloitte får onekligen utväxling när man släpper listan, det är något som fans vill ta del av och vi i medierna hakar på.
Fotbollskanalen.se särskiljer sig inte där, vi gör givetvis också ut listan, även om vi försökte få in några frågor av mer kritisk karaktär gällande det ekonomiska resultatet för klubbarna, och även var de svenska klubbarna finns.
Listans genomslag säger mycket om vår tid. Dels är det en ren pittmätning i inkomster som inte säger särskilt mycket om klubbarnas skicklighet i en total affär, dels är det snabbheten i medierna och bristen på analys och ifrågasättande som gör att det får en oerhörd spridning med givna vinklar som att krislaget Manchester United nu fallit utanför topp-3.
Tolka mig rätt, naturligtvis finns det mycket att läsa in i informationen om hur områden som tv-intäkter och kommersiella samarbeten utvecklas – bara det att sju klubbar har reklam för flygbolag från Mellanöstern - och hur nya klubbar (Paris SG) och nya länder (Turkiet) gör avtryck på listan över vilka klubbar som drar in mest pengar.
Samtidigt saknar jag resultatdelen. Vad spelar det för roll om 20 klubbar drar in 50 miljarder i intäkter och att de växer om så få klarar av att ens nå ett nollresultat? Okej, intäkterna ökar tack vare en galopperande tv-marknad och man växer även kommersiellt på flera plan och det är onekligen en betydande industri i dag.
Ja, jag känner till att Deloitte släpper en mer heltäckande rapport till sommaren, men det som stör är att VI i medierna bara dånar på för fullt och det andas att stora intäkter är lika med skickliga klubbar. Sanningen är något helt annat, för de som är vinstgivande är lätt räknade.
Det är inte bara allsvenskans olika föreningar som brottas med att få ihop driften, det vill säga att inte göra av med mer än man tjänar. Det är somTottenhams förre ägare Alan Sugarkonstaterade redan för 15 år sedan: de nya och gigantiska intäkterna är som laxermedel, de bara sprutar rakt igenom klubbarna.
Jag är inte naiv nog att klaga på spelarna och lägga Zlatans lön bredvid en sjuksköterskas. Sveriges superstjärna verkar på en marknad och så länge ägare är villiga att pröjsa spelare så kommer utvecklingen inte att gå att bromsa. Där är ingen skillnad på världseliten i sång, dans, bokskrivande, film, sport eller finanser – de får alla bra betalt.
Inte så att man heller kan klandra Deloitte, utan det är snarare vi i media som satsar så stort och rejält på en lista över intäkter. För klubbarna är nästan längre ifrån varandra än äpplen och päron och därför krävs en betydligt grundligare analys och ett resultat för att kunna se skillnader och upptäcka nyanser.
Ta bara att Manchester Uniteds ägare under sina knappa tio år vid makten dränerat klubben på över sju miljarder kronor för lånen man belastat United med efter köpet av den. Under samma tid har Manchester Citys och Chelseas ägare skickat in lika mycket eller till och med mer i sina respektive klubbar för att växa snabbt.
Eller där Arsenal är ett av få sunda exempel i England med Arsène Wengersom en fotbollens Cajsa Warg i ledningen. Han har sett till att man hanterat byggandet av Emirates och står väl rustade inför framtiden, men har i det närmaste jagats i väg av fansen för att han samtidigt gjort ägarna rika under resan.
Det är givetvis så att klubbarna även tillhör fansen och att ägarna bör ta hänsyn till det, men gör det alldeles för lite. Vilket skapar en svår ekvation och sätter sådana som Wenger i en svår situation trots att han ser till att klubben långsiktigt är betydligt sundare än de flesta andra konkurrenter i Europa-toppen.
Alldeles för många gånger har vi sett hur ägare och styrande blir helt fartblinda och då är det sällan fansen som klagar. Upplevde det i min favoritklubb Leedssom fullständigt tappade det och drog på sig en miljardskuld men det var förbannat få som klagade inför semifinalen i Champions League våren 2001 utan alla levde drömmen ihop med ordföranden Peter Ridsdale.
Den typen av exempel finns det fler av och en del av klubbarna som hastigt ökat sina intäkter har fått se kostnaderna fara i väg ännu mer och när intäkterna har rasat så har man omöjligt kunnat stoppa kostnaderna, som kört över klubben som en ångvält. Det är deppigt när det sker, men få fans, medier och andra har ropat på vargen utan alla har suttit med och jublat under resan.
Därför är det lätt att stirra på listan över intäkter och himla med ögonen och tycka att de är framgångsrika. Förutom Bayern München, Manchester United, Arsenal, de två spanska storheterna och någon tysk klubb är det en hel del minus. Skulderna ser man inte heller, hur mycket har man lånat för att få upp intäkterna till helt andra nivåer?
I Spanien är det exempelvis svårt att se igenom alla skatteskulder hos klubbarna och vilka skulder toppklubbar som Barcelona och Real Madrid har. Sett till punggreppet de två spanska jättarna tagit på den spanska tv-marknaden vore det naturligtvis förvånande om man inte var i topp i Europa på intäkter.
Naturligtvis är det positivt att Atletico Madrid är på 20:e plats med 120 miljoner euro för det ökar möjligheterna att de spanska skattebetalarna får tillbaka sina pengar, och i förlängningen får EU något tillbaka för räddningsaktionen av spanska banker. Samtidigt undrar man hur mycket som genererats av att man släpat efter med miljarder?
Milan och Inter hade inte varit vad man är i dag om inte deras ägare av olika skäl pumpat in miljardbelopp i klubbarna. Exempelvis har tidigare ägaren Moratti stoppat in mer pengar i Inter än vad Roman Abramovitj skickat in i Chelsea men det är sällan något som kommer fram när man talar italiensk fotboll.
Det kryllar naturligtvis av exempel på klubbar som inte går bra och de här intäkterna är rensade från transferaffärer vilket missgynnar den portugisiska klubben Benfica (på plats 26) som ofta säljer spelare för stora pengar. Kanske hade även Porto kommit med på topp 30 om man räknat in den typen av försäljningar?
Nu är det fokus på följande områden: publikintäkter, tv-intäkter och kommersiella samarbeten. Givetvis spännande att se utvecklingen på de olika områdena och det är bara att inse att Premier League-klubbarna kommer att rusa uppåt när deras nya tv-avtal värt 55 miljarder på tre år slår igenom.
Fast även där döljs konstigheter, som när Paris SG rusar upp i listan likt en kemiskt laddad Lance Armstrong. Den Qatar-ägda klubben har precis som Manchester City slutit sponsoravtal med aktörer som står ägarna nära. Ja, det är givetvis en slags dopning för att kringgå Uefa:s nya regler för att skapa ett mer enhetligt finansiellt regelverk och få stopp på hysterin.
Även om jag inte gillar Financial Fair Play eftersom det bara cementerar den rådande världsordningen och därmed också tar bort möjligheten för andra aktörer att slå sig in på marknaden likt Berlusconi, Abramovitj och andra så är det förståeligt att Uefa försöker hindra de värsta excesserna. Tyvärr är det så att många ägare och styrande tappar sans när de sätter sig i en styrelse för en fotbollsklubb.
Vilka regler kan sätta stopp för den här galenskapen om det nu behövs? Betvivlar att de finns, men det måste börja med att vi i medierna ifrågasätter en sådan här lista med intäkter och ser till att ta reda på mer om hur affärerna ser ut totalt sett. Bara för att Inter tjänar 15:e bäst i Europa betyder inte att klubben är sund och det gäller betydligt fler klubbar.