Ingen kan väl vara förvånad över dagens besked. Fredrik Ljungberg lägger ner fotbollen och gästspelet i Japan blev det sista han gjorde som fotbollsspelare. Rätt eller fel? Ja, det är upp till Ljungberg att bedöma, men det är ingen överdrift att de sista årens fotboll inte blev något att minnas.
Utan tvekan är Fredrik Ljungberg en av svensk fotbolls största. Hans debut i landslaget hösten 1998 (mot England på Råsunda) sammanföll med starten av en stark period där Sverige gjorde fem raka mästerskap, och första mästerskapsmissen kom efter att han lagt av. Ljungberg var en sanslös vinnare.
Vem glömmer hur han sänkte David Beckham som 21-åring? Den inställningen han visade i EM-kvalet släppte han aldrig och den tog honom ruggigt långt. Det var också den matchen som fick Arsène Wenger att lägga tre miljoner pund för att få loss Halmstads talang som redan vunnit ett SM-guld.
Arsenal, London och Wenger var perfekt för ”Ljungan”. Under ledning av fransmannen fick han rätt styrning och överlevde att det första året genom att vara övertygad om att han skulle ta plats. Även om det tog tid så gjorde hans löpegenskaper kombinerat med viljan och envisheten att han nådde sitt mål.
Ljungberg slog sig in i ett världslag och etablerade sig och vann Premier League två gånger, FA-cupen tre gånger och spelade final i Champions League. Han avgjorde FA-cupen 2002 och var glödhet när man tog dubbeln. Under säsongen 2003-04 var han tongivande i det Arsenal som gick obesegrat genom Premier League och nyligen blev framröstat till bästa laget under de 20 åren.
I landslaget var det likadant, där Ljungberg var de stora matchernas man, och ofta fick de andra med sig. Rätt talande att hans största minne är EM i Portugal där landslaget var i ett oerhört slag och ytterst när att slå ut Holland, men föll efter straffar. Jo, Ljungberg slog in sin straff.
På något sätt typiskt Fredrik Ljungberg att hans avsked är riggat så att ett par reportrar fått göra grejer i hemlighet och de ska bli publicerade när hans pressagent skickar ut ett pressmeddelande om att han slutar för gott. Det finns inte mycket Vittsjö kvar i den tidigare Calvin Klein-modellen och blivande fastighetsförvaltaren i London.
Kanske är det därför att Ljungberg aldrig blev folkkär? I varje fall inte sett till hans status som spelare och stjärna. Möjligen var han för fåfäng och kanske lite för egen för att verkligen gå hem i stugorna? Och det var inte heller alltid att han gick hem i omklädningsrummet heller, men på planen så vann han mycket respekt.