Dimman låg tung och tät när tre polisbilar med blåljus och två polismotorcyklar eskorterade den svenska landslagsbussen till Stadio Dino Manuzzi i utkanten av Cesena, strax innanför Rimini på den italienska östkusten.
Till slut klev Erik Hamrén ut på planen och fattade äntligen: han är ny svensk förbundskapten.
Givetvis tog den gamle militären taktpinnen från starten av det första träningspasset och ledde allt från uppvärmningens lite lätt husmorsgymnastiska övningar till att han sedan styrde hur de skulle pressa bollhållaren i B-laget.
Vi i presspacket fick se hur det nygamla landslaget drilla in 4-2-3-1 i försvar och 3-1-4-2 i anfall.
Likt en tuppastolt fältmarskalk stegade en grönvästad Erik Hamrén runt bland de krigande spelarna – orange västar vs träningsoveraller - och den nye ledaren ömsom stoppade och startade spelet efter att ha delat ut nya direktiv.
Länge sedan jag följde den en sådan högljudd landslagsträning och det fanns ingen tjuren Ferdinand när alla ville imponera och glänsa.
Kul. Fantastiskt. Spännande. Positivt. Erik Hamrén formligen sprutade adjektiv när han efter dryga 90 minuters träning med landslaget sjönk ner på en stol bakom ett podium i pressrummet i den italienska matcharenans innandöme.
För efter att ha pepprat spelarna med teori under 90 minuter på söndagen hade han äntligen fått ta tag i praktiken och jobba med spelarna.
Han sa att det viktigaste av allt var spelarnas vilja och attityd och den fick han se flera prov på. Hamrén sa att han bara blivit överraskad av en enda sak: den härliga stämningen och glädjen i gruppen.
Mmmmm.
Inga moln på
Hamréns himmel direkt, även om det förvisso var så dimmigt att man inte såg himlen alls.
Inte ens frågan om det tuffa italienska motståndet på onsdag – apropå att Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck inledde med 0-4 mot Spanien i Vigo – fick Hamrén det minsta ur balans.
”Vi vet ju att trots den dåliga starten så blev det bra. Så då kan vi slappna av. Självklart vill jag att vi ska få något positivt från det här.”
Eftersom jag var i Vigo våren 1998 så kan man lugnt säga att Hamréns första pass skiljde sig mycket från det som Lars-Tommy tog hand. Då vilade det något slags naiv och oskuldsfull inställning över de vänliga förbundskaptenerna som inte övertygade alla och den spanska överkörningen blev de egentligen aldrig av med – de förstod inte att någon kudne döma dem efter en match, även om de gjorde det med Håkan Svensson - men de jobbade lik förbannat på.
Enligt Roland Andersson är det omöjligt att fatta vad som krävs för att leda ett landslag utan att man verkligen har stått framför gruppen och försökt leda den.
Må vara så, då är det få som greppar vad som gäller.
Därför har jag inte några råd till Hamrén – även om tipsen är att alltid hålla sin linje, omge sig med rätt folk och i det här fallet en del nytt folk och aldrig ge sig på kritiker i affekt utan hålla kylan.
Hamrén var ånyo ärlig när han även för oss avslöjade sina mål och drömmar, och som han under söndagen redogjort för spelarna. Det handlade om att ta medalj i ett mästerskap.
Tufft för en förbundskapten som har kontrakt att leda Sverige över EM 2012 och VM 2014. Jag gillar att höra det, samtidigt vet man att det är den typen av uttalanden som gärna hinner i kapp folk. Fråga bara Zlatan som gått från att snacka om att vinna VM till att ifrågasätta sundheten på de som säger så.
******
Servitrisen på hotellet, teknikern som hjälpte till med länken, vaktmästaren på arenan och en av Cesenas respresentanter. Alla undrade de om Zlatan kommer.
Bara teknikern var elak i sin motfråga när jag sa nej: ”Betalar landslaget för dåligt?”
******
Erik Hamréns första startelva lär se ut som följer: Gustafsson – Lustig, Mellberg, Majstorovic, Dorsin – Larsson, Svensson – Djuric, Elmander, Safari - Hysén.
Åtminstone sett till första träningen och kanske Isaksson kan bli aktuell om han nu flyger in.
******
Hamréns assistent Marcus Allbäck var både vänsterytter och högerback. ”Bättre än Paul Balsom”, löd omdömet på pressläktaren.
Annars måste man undra vad Öis:arens roll var.
******
En presskonferens utan frågor om Zlatan. Wow!
******
Kim Källström fick stå vid sidan. Det var tufft, det var tydligt.