Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

Lundh: Prandelli är redan EM:s vinnare

Olof Lundh

KIEV.  En ny spelskandal. Galningar som Balotelli och Cassano. Och en tradition stöpt i cyniskt försvarsspel.

Cesare Prandelli har hanterat allt med värdighet och sett till att Italien stått för framgångsrik och offensiv fotboll – och är EM:s vinnare.

En kvarts miljard människor slår sig ner framför tv-apparaterna över hela världen i kväll. Blickarna är riktade mot Kiev. Spanien mot Italien i EM-final väntar. En avslutning som på förhand har allt det som kan göra en klassiker, och som EM 2012 hade förtjänat.

Ingen kan säga något om att det är mästerskapets två bästa manskap som ska göra upp om vilken målvakt – Iker Casillas eller Gianluigi Buffon – som i egenskap av lagkapten ska få pokalen av Uefa-basen Michel Platini för att lyfta mot skyn och bli hyllade som Europamästare 2012.

Vi kan scenerna vid det här laget: konfetti och fyrverkerier kring de 23 spelare som likt småbarn slåss om att få höja pokalen och höra jublet från de 60 000 på läktarna. En löjligt skön glädje som går att ta på när vi ser dem hoppa och skutta och skrika och dansa ihop. I en annan del av arenan är det mest tårar, hopsjunkna kroppar och depp bland de besvikna förlorarna.

Annons

Dramaturgin är given, ändå är det slående för mig att Italien och dess ledare Cesare Prandelli kommer att vara en vinnare oavsett hur det slutar. Ett landslag som var utdömt inför EM, och inte bara av sportsliga skäl efter idel förluster och inga gjorda mål, utan även för att ännu en spelskandal drabbat landets fotboll.

Det är verkligen inte svårt att hetsa upp sig över en hel del som händer i den galna fotbollsvärlden. Inte nog med att Uefa nu riggar tv-sändningarna med att använda gamla bilder för att förstärka känslor utan det finns en hel rad problem: huliganer, pengarnas makt, spelare som beter som 5-åringar och rasism, riggade matcher och så vidare.

Därför är det så skönt att få se en person som Cesare Prandelli i aktion. Bara sättet han tog in hela presskonferensen i Olympiastadions inre inför finalen. Med respekt, värme och lugn svarade han på alla frågor. En attityd som är långt ifrån vanlig i den galna fotbollsvärlden där passion, känslor och egon oftast tar över och det är inte till sportens fördel.

Annons

Bara det att Prandelli efter spelskandalen lett till en razzia mot den italienska EM-campen, vilket ledde till att givne vänsterbacken Domenico Criscito fick stanna hemma, inte uteslöt att Italien kunde stanna hemma om det var bäst. Inte nog med det, han svarade på frågor om spelskandalen och var tydlig i sin ståndpunkt.

Alla fotbollsintresserade italienare känner naturligtvis till: Totonero, Calciopoli och Calcioscommese. Namnen, eller öknamnen, på de tre spelskandaler som drabbat den inhemska fotbollen i landet och hängt över VM 1982, VM 2006 och nu EM 2012. I de två första mästerskapen så slutade Italien som vinnare och nu är man i final.

Fast det är stor skillnad på hur förbundskaptenerna hanterat det. Varken Enzo Bearzot eller Marcello Lippi visade prov på samma öppenhet och värdighet som Cesare Prandelli gjort inför och under EM-slutspelet, utan de ville slippa frågor i ämnet och Bearzot körde ”silenzio stampa” ett tag under VM-slutspelet där den benådade Paolo Rossi – fick sin avstängning för inblandning i spelskandalen kortad i tid till VM – gjorde sex mål och ledde laget till VM-guld. 

Annons

Målvakten ”Gigi” Buffon var helt inne på de många likheterna mellan uppladdningen och allt runt om kring VM 2006 och EM 2012 och sa att det fanns en speciell mentalitet i det italienska landslaget som gjorde att de kunde sluta sig samman i tid av kris och prestera. Sett till hur man spelat sig fram i Polen och Ukraina är det inte att man håller med.

Mario Balotellis förvandling från problembarn till lojal och hårt arbetande anfallare under EM får mest rubriker, men egentligen är det lika fascinerande med Antonio Cassano. Milan-anfallaren har inte bara hanterat hjärtproblemen från i höstas utan kommit tillbaka och gjort ett oerhört starkt EM-slutspel.

Tänk, Cassano som debuterade i landslaget för snart tio år sedan har bara 34 landskamper och mer än hälften är under Prandelli, precis som med de tio målen. Under en lång tid har Cassano inte fått vara med i landslaget för att han inte skött sig, och Fabio Capello döpte hans många galenskaper till att anfallaren får ett ”Cassanta”, men de har vi inte sett i EM.

Annons

Att Prandelli fått dessa två superegon - som alldeles för många gånger svikit sig själva och sina medspelare, klubbar, fans och så vidare - att sätta laget före jaget är stort ledarskap. Italien behöver dem för att kunna slåss om titlar, men det finns ett stort element av risk när de bägge är på planen och det är häftigt att det bara varit positiva rubriker kring dem ännu så länge.

I min värld är alltid resultatet nummer ett, men det är beundransvärt hur Cesare Prandelli styrt bort den italienska fotboll från att inte ta några risker och lägga mycket kraft på cyniskt – och framgångsrikt – försvarsspel för att istället vilja bli ett ännu mer spelande och risktagande lag och där det är offensiv som gäller. Det har betalat sig i form av framgångar med en EM-titel.

Finalen är svårtippad, för Italien går in med en känsla av att de inte har något att förlora. Annat med Spanien som gjort vad alla förväntat sig och nått finalen, och dessutom fått kritik för en tråkig och ineffektiv fotboll. Sett till hur spända de spanska spelarna verkade på presskonferensen, och då jämfört med Buffon och Prandelli, så är de tagna. 

Annons

Spanien kan i kväll bli historiskt, och tar La Rojas en tredje raka titel på Olympiastadion så gör man något ingen klarat av tidigare. Nej, jag räknar inte Uruguays tre titlar där man vann OS 1924 och 1928 och sedan VM 1930. Oavsett om det tar titeln eller inte så har Xavi o Co satt en ny standard för fotbollen och med åren kommer prestationen att växa.

Spanien har redan skrivit in sig i historieböckerna för evigt med sitt framgångsrika bollägande och där de knappt lånar ut bollen till motståndarna. De har efter årtionden av underpresterande tagit ett kliv med en magisk generation spelare och sett till att dominera fotbollen i världen helt och hållet, och den epoken kommer att leva vidare.

Dagens la Roja blir en i raden av klassiska och omstöpande landslag som 1950-talets Ungern, Pelés Brasilien som tog tre VM-guld, Västtyskland på 1970-talet och den holländska totalfotbollen. Under först Luis Aragonés och sedan Vicente Del Bosque har de dominerat på ett sätt som inte borde vara möjligt i den moderna fotbollen.

Annons

Snacket om att de är tråkiga är sin sak, det finns inslag av att det är trist när någon är för bra, men jag är övertygad om att för de spanska spelarna och de spanska fansen kan det aldrig vara tråkigt att bara vinna och vinna. De kan nog tänka sig att fortsätta ”tråka ut” folk även i kväll om de bara får pokalen med sig hem till Madrid.

Publicerad 2012-07-01 kl 14:41
ANNONS
next recommended article
Nästa
ANNONS