Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
OLOF LUNDH

Lundh: Råsunda är värt ett sprakande avsked

Kanske skulle man slutat med landskamper efter Hollands-matchen?

För det är så man vill sluta.

Som en vinnare – och det är Råsunda värt.

Även om jag inte ens var påtänkt när Pelé, Garrincha o Co snurrade upp Sverige i samband med VM-finalen 1958 blir jag rörd av att se de gamla hjältarna på Råsunda. Många av spelarna från den matchen finns inte längre och de som är på plats i Stockholm har haft sina starkaste dagar, men glädjen går inte att ta miste på.

Häftigt att förbundet fick hit Brasilien och en hel del av 1958-hjältarna till Råsundas avsked. Är det något man vill ge arenan så är det ett pampigt och sprakande avslut. Men det går ju inte att regissera den typen av föreställningar. På något sätt skulle man väl slutat spela landskamper efter 3-2 mot Holland i oktober i fjol. Alla vill väl sluta på topp.

Är nöjd att det blir fullsatt och att det kan ge en värdig inramning till den sista svenska landskampen på den gamla och numera rätt slitna Nationalarenan. Även om den är ett rätt udda bygge som utvecklats på olika mer eller mindre snygga sätt under de 75 år man verkat så är det inte svårt att segla i väg på en nostalgisk minnesresa, och där triumferna naturligtvis tar större plats.

För egen del är det är EM 1992 som är det största. Jag var först i kön vid Malmö Stadion när de släppte biljetterna till turneringen och vi var ett gäng kompisar som tillbringade ett par grymma sommarveckor i Stockholm. Och vi fick uppleva några osannolika framgångar sett till hur landslaget presterat under en rad av år.

Givetvis är det matchen mot England som sticker ut tydligast. Vi satt precis framför några engelska fans som såg hårda ut och de gick ut kraftfullt med: ”You’ll never beat Des Walker, You’ll never beat Des Walker.” När matchen vänt så kunde jag inte hålla mig och bytte ut en del av orden i ramsan, och jag såg mig noga omkring när jag lämnade Råsunda.

Spelet som Tomas Brolin, Martin Dahlin och de andra i Tommy Svenssons landslag stod för under EM var egentligen rätt otänkbart. Bara några månader tidigare hade förbundskaptenen experimenterat, men han fick till det rätt och Jonas Thern, Stefan Schwarz, Patrik Andersson, Joachim Björklund och de andra etablerade sig.

EM 1992 kom till Sverige till stor del tack vare Lennart Johanssons hårda jobb och där Råsunda blev snuvat på finalen men där Sverige tog sig till EM-semifinal och det blev starten på ett lyft för svensk herrfotboll där både allsvenskan tog kliv och där landslaget tog VM-brons 1994 och där man sedan deltagit i sju av tio stora mästerskap efter det.

Inte sällan har Råsunda varit en skådeplats för storslagna insatser. Jonas Therns genomskärare till Martin Dahlin i VM-kvalet och triumfen mot Finland då Henrik Larsson debuterade. Eller EM-kvalstarten mot England 1998 då Sverige vände 0-1 till 2-1 tack vare Andreas Andersson och Johan Mjällby. Eller segern mot Spanien hösten 2006.

Rätt roligt att Sveriges lagkapten Zlatan Ibrahimovic lyfter fram att hans största minne från Råsunda är när han satt på bänken i VM-kvalet mot Azerbadjzan och hörde publiken ropa på honom. Redan då hade han gått hem som ingen annan, och det har inte avtagit med åren. Även en plats på bänken kan ge starka minnen.

Visst, det finns några straffmissar i gula skor som kostade avancemang till stora mästerskap men det får vi försöka fortsätta att förtränga. Det är segrarna som sticker ut och triumfen mot Holland i oktober i fjol är en sådan klassisk kväll som hade allt. Dramatiken. Vändningen. Målen. Segern. EM-avancemanget och det galna firandet.

För mig var EM-kvaltriumfen ett riktigt och värdigt avsked för Sveriges tävlingsmatcher på Råsunda. Kvällens match mot brassarna blir mer en passande epilog till avskedet av en arena som säkerligen kommer att fortsätta att växa med tiden, men som tjänat ut och där en ny tid kräver något helt annat. Rätt eller fel går inte att säga, det är bara så att tiden kräver något annat.

Att då en av alla brassar som kallats den nye Pelé – denna gång Neymar – får komma och vara med i avslutet i en repris av VM-finalen 1958, som ju är den största matchen, och det ihop med en rad svenska och brasilianska fotbollshjältar är bara så rätt. Bara att hoppas att de kan bjuda till och ge arenan ett sprakande avsked.

*****

Oerhört trist att Zlatan Ibrahimovic inte kan spela.

*****

Måste säga att förbundet fått till växlingen från Råsunda till Friends Arena på ett bra sätt. Precis som Råsunda invigdes mot England så inviger England Friends. Och den första matchen på Råsunda var allsvensk och det var AIK-Malmö och det blir också den sista matchen på Råsunda i höst.

*****

Erik Hamrén körde en väntad startelva. IsakssonLarsson, Granqvist, Olsson, SafariWernbloom, HolménElm, Toivonen, WilhelmssonBerg.

Är förvånad över att Rasmus Elm inte får en möjlighet centralt. Även lite udda att ”Chippen” Wilhelmsson får starta. Inte för att han är dålig utan för att Hamrén måste veta exakt vad han får av den rutinerade yttern.

Publicerad 2012-08-15 kl 14:37
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons