Lundh: Så här går det i EM

I kväll smäller det i Basel, i Lugano märker vi inte av EM så mycket. De enda spår man ser är de obligatoriska och hyperkommersiella kampanjerna.
I den italienska delen av Schweiz verkar Italien nästan vara större än hemlandet.

Inte heller är det så att alla snackar fotboll. Snarae handlar det om mycket annat än just fotboll i den sömniga staden Lugano.
Kanske blir det annat när det väl är avspark?

Jag har dock svårt att se stela schweizare släppa loss på gatorna i full krigsmundering med lagtröja, ansiktsfärger och gigantiska koskällor understödda av floder med öl.
Men man kan alltid hoppas, för det har varit fansfesterna som gjort EM i Portugal och VM i Tyskland till något extra.

Och jag har verkligen längtat efter avsparken till den här knappa månadens fotbollsfest. Inget slår stora mästerskap i fotboll, och då framför allt de första veckorna då det är matcher hela tiden och allt är öppet och alla fortfarande kan gå hela vägen fram till finalen i Wien.
Jag bara älskar det och kan vare sig se mig eller läsa mig mätt på allt som händer.

Självklart är jag mest spänd på att se Sverige och hur man ska hantera det femte raka mästerskapet. Visst är det skickligt att ha tagit sig dit och sedan krånglat sig ur gruppspel 2002, 2004 och 2006 - men det krävs mer för att skriva historia och skapa en sommar likt 1994.

Det svenska laget är svårtippat och förväntningarna är låg efter en lång tid av rätt svaga insatser. Även om man hanterade kvalet och hade ljuspunkter (Spanien hemma, första halvlek i Parken) har jag inte glömt Nordirland gånger två, den andra halvleken i Köpenhamn och Spanien borta.

Ändå är jag rätt övertygad om att svenskarna krånglar sig ur gruppspelet. Just den typen av seriespel med riskminimerande är Lasse Lagerbäcks bästa gren. Och sedan har han ju en del matchvinnare.
Att förväntningarna är i botten är nog bara ett plus - att tala om att vinna VM som inför 2006 är bara korkat - om än kul.

Självklart handlar det inte om underskattning av vare sig Ryssland eller Grekland. Två potenta landslag som framför allt leds av två av världens skickligaste försbundskaptener.
Men om Sverige inte kan ta oss förbi dem - ja, då behöver man inte bry sig om att åka.

Varför ska Lagerbäcks mannar klara det? Jo, mot Grekland tror jag att Sverige kan stänga tillräckligt av det grekiska landslagets innermittfält och framåt har vi betydligt bättre eldkraft. Rätt övertygad om att Andreas Isaksson kommer att vara inställd på att visa världen vad han kan.

Spanien blir givetvis den svåraste matchen, men glöm inte att spanjorerna på bortaplan och under mästerskap är något helt annat.
Den kan vi ta till oavgjort.

Matchen mot ryssarna kan bli som ett rent play-off, alternativt är Hiddinks landslag redan borta. Tror mer på det förstnämnda och då lutar jag mig mot att Sverige har mer erfarenheter och större rutin av att vara i sådana lägen - och det är nästan alltid avgörande.

Om det blir mer efter det - ja, om man tänker med hjärnan så finns det inte att Sverige når semifinal. Fast hjärnan har ju inte alltid rätt i fotboll.
Det hänger på två spelare som måste överträffa sig själva: Andreas Isaksson och Zlatan Ibrahimovic - för även om det är ett lagspel måste individer kliva fram.

Oavsett om svenskarna tar sig till semifinal så är det knappast Fredrik Ljungberg som får bucklan av Michel Platini i Wien sent söndagen 29 juni.

Tyskarna spelar i princip på hemmaplan och läktarna kommer att vara välfyllda med optimistiska fans. Förbundskapten Joachim Löw har byggt vidare på han och Jurgen Klinsmanns succélag från hemma-VM. Man har allt: vass keeper, grym backlinjen, mittfält i världsklass och ett anfallspar som inte lider av måltorka.

Lägg till att man hamnat i en hanterbar grupp med ett uträknat Österrike och förvisso laddade matcher mot Kroatien och grannen Polen.
Men betänk att polackerna aldrig klarat tyskarna. Dessutom tror jag att Tyskland bättre kan hantera de nya, hårdare direktiven till domarna än största rivalerna på deras sida av slutspelsträdet: Portugal och Kroatien.

På andra sidan i finalen kommer Frankrike att stå. Raymond Domenech har i sitt landslag den gryma mixen av extrem mästerskapserfarenhet i form av Henry, Vieira, Makelele och nya, spännande och potenta talanger som Nasri, Benzema och Ben Arfa. Dessutom Franck Ribéry.

Den franska vägen till final blir absolut inte lätt , först ska man hantera en klassisk dödens grupp där minst ett storlag ryker, troligen Italien.
Sedan kan ett Spanien som måste anses vara ett av Europas, om inte världens, bästa landslag stå i vägen i kvart eller semifinal. Men Frankrike kan både grisa bakåt och sticka framåt - det visade man i VM senast.

Oavsett hur det går hoppas jag att domarna vågar följa Michel Platinis direktiv om att de spelande spelarna måste få spela.
Låt lirarna få chansen, inte grisarna. I så fall kan det bli den vackra fest vi alla vill uppleva.

Om inte Sverige når final, då kan jag acceptera lite grisspel och hårda tag i straffområdet. För en svensk triumf kan jag tänka mig att töja lite på gränsen.

Då är underhållning underordnat - då handlar det om resultat. Vad var det de sjöng en gång i tiden till en gammal Pet Shop Boys-hit: "One-nil to the..."