Vilket var det senaste svenska laget i Champions League? Ja, just det Helsingborgs IF hösten 2000. Innan dess? Det var AIK som var i gång 1999. Vad har klubbarna gemensamt? Att de bara några år efter att fått smaka på Uefa:s pengakranar i princip konkade bägge två.
Februari och mars är rapportmånaderna för de svenska fotbollsklubbarna och det är mestadels en massa minustecken. Helsingborgs IF har inte lärt av historien utan var nära att gå i konkurs igen efter att återigen ha dragit på sig större kostnader än intäkter.
Värsta är att klubben ökade sina intäkter rejält häromåren när man sålde Alexander Gerndt, Rasmus Jönsson, Joel Ekstrand och dessutom spelade i Europa Leagues gruppspel. Vad hjälpte det? Ingenting eftersom styrelsen tappade huvudet och höjde sina kostnader ännu mer.
SVT-sporten gjorde en sammanställning av de allsvenska klubbarnas ekonomiska resultat och då hade 15 av 16 gemensamt backat 53 miljoner kronor och endast BP och Mjällby klarade av att göra av med mindre pengar än vad klubbarna tog in.
Sef-basen Lars-Christer Olsson ansåg inte att det vara alarmerande och pekade på lösningen: Det stora problemet, vilket vi också jobbar med nu, är att få upp omsättningen för de allsvenska klubbarna. Det tror vi är viktigt för att lösa den ekonomiska biten samt för att göra klubbarna mer konkurrenskraftiga internationellt.
Öka omsättningen. Det är alltid samma sak, det är som att tala med politiker som alltid talar om att öka tillväxten. Naturligtvis är det kanon om klubbarna får in mer pengar, men svensk fotbolls största problem är inkompetensen i att lägga en trovärdig budget och hålla den.
Aldrig tidigare har de allsvenska klubbarna dragit in mer pengar än vad man gör just nu och ändå ser det så illa ut. Skälet är givetvis det gamla klassiska: att man gör budgetar som bygger på helt orealistiska förväntningar och när de spricker så är det sponsorer, publik eller någon yttre faktor som fallerat. De lama förklaringarna är likadana, snart är det väl någon som lagt ett budgetunderskott i klubbdirektörens tandkräm...
Om det varit något krut i Lars-Christer Olsson så borde han varit tokig över att klubbarna inte kan hålla budgetsdisciplinen och därmed låter de negativa resultaten skena i väg. Han borde tagit Djurgården i örat och pekat på det ohållbara i en klubb som förlorat 87,3 miljoner kronor 2008-13 och som i fjol räddades av en gåva på 16 miljoner kronor.
Klubbarna måste ta ansvar och visa att det är något att satsa på för kommuner, sponsorer och supportrar. Vilka företag vill plöja in miljoner i en klubb där man riskerar att se hur det bara rasar ut på andra sidan? Jo, det finns än några med hjärta i klubben, men de blir färre och färre.
Naturligtvis finns det några välskötta undantag men det är så många som varit nere och vänt vid konkursens rand i svensk fotboll att det i det närmaste är som att ha mässlingen eller annan barnsjukdom: AIK, HIF, Hammarby, Örgryte, Landskrona, Gais, Tyresö FF, LdB Malmö, Malmö FF, Kalmar, Öster, Norrköping, Sundsvall och så vidare.
Dessa styrelsegubbar och ledningar behöver snarare "Lyxfällan" än ökade intäkter. Historien förskräcker när det handlar om ökade intäkter, för inte sällan leder det till att man drar på sig kostnader som är högre. AIK och HIF fick storhetsvansinne efter Champions League och laddade på organisationen med folk och kontrakt.
Allsvenskans vision för framtiden är att dubbla omsättningen fram till 2017. Även om det är tveksamt att man lyckas med det så är det betydligt viktigare att klubbarna lär sig hantera de pengar man har och hur man ska ha kontroll. Kanske skulle Sef införa ett slags körkort för styrelse och ledning? För något är ruttet.
Fortfarande befinner sig svensk fotboll med ett ben i folkrörelsen och ett ben i den kommersiella världen och på något sätt måste man bestämma sig: ska man ta klivet över eller vara kvar? För att bli än mer kommersiella och affärsdrivande krävs att klubbarna drivs som företag.
Fokus måste ligga på driften av klubben och att man ska snurra verksamheten på det man tar in via sponsorer, publik och tv-rättigheter. Extra intäkter från att sälja spelare eller vara i Europa bör man mest använda för investeringar på längre sikt men inte för att finansiera driften.
Om det ska vara möjligt måste man hitta rätt personer till styrelser och det är här det brister i föreningsvärlden där valberedningarna ofta bara är en förlängning av en stark man i klubben eller en reträttpost för tidigare ledare. Alltså blir det sällan rätt i rekryteringen av styrelsen och sedan fortsätter det att haverera längre ner.
Det handlar om att hitta personer som inte bara är ute efter en klubblazer och en plats på hedersläktaren och känsla av att vara en del. Istället måste man hitta kompetens som kan manövrera den alltmer komplexa fotbollsvärldens juridik, ekonomi, utveckling och rättigheter.
Tyvärr får man inget stöd för att ökade intäkter ger bättre affärer ute i Europa. Ta bara Premier League där klubbarna tillhör de som tar in mest pengar och ändå radar en majoritet av klubbarna upp minusresultat. De senaste två säsongerna förlorade Europas 725 förstadivisionsklubbar 18 miljarder kronor och 11 miljarder kronor.
Bayern München är en medlemsägd klubb men det är också den mest kommersiella klubb jag någonsin besökt och har blivit en av Europas tre rikaste. Allt är affärer kring det magnifika fotbollslaget och det som är talande är att man inte tar några risker och har jobbat på sina styrkor och avstått värvningar.
Eller så finns det alla dessa misskötta klubbar i Spanien, England, Italien, Holland och över hela Europa. Ta bara Queens Park Rangers som under en säsong i Premier League förlorade 700 miljoner kronor. Två miljoner om dagen för att åka ur – och en högre lönebudget än Borussia Dortmund.
Så förbannat trött på att höra tjatet om att allt handlar om högre intäkter. Sluta tjata om det och börja tala om det viktigaste: att hålla budgeten och ha koll på siffrorna. Det är rätt enkelt: gör inte av med mer pengar än ni tar in. Jag tar gärna ökade intäkter men inte utan att klubbarna lär sig att hantera stålarna.