Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

OLOF LUNDH

Lundh: Sorgligt att inte fler homosexuella kommer ut

Foto: Scanpix

Efter Anton Hysén hände egentligen inget.

Det är så sorgligt.

Fler behöver kliva fram, och se till att laddningen försvinner.

På flyget till Abu Dhabi hade jag äntligen tiden att läsa "Ärkeängeln – En hjältes hemlighet" av Hans Burell. Boken tecknar Reine Feldts till viss del tragiska livsöde. Innan jag tog del av storyn hade jag ingen koll på Blåvitts lagkapten och SM-vinnare från 1969 som gjorde 350 A-lagsmatcher för klubben.

Mittbacken var kvar i IFK Göteborg till mitten av 1970-talet då knäna satte stopp och han var egentligen en föregångare till dagens Henrik Rydström, eftersom Feldt som allsvensk spelare skrev krönikor under vinjetten Inkast i tidningen Arbetet. Efter spelarkarriären satsade han på journalistiken och skrev om idrott.

Privat hade Reine Feldt det jobbigare och hans hemlighet var att han var homosexuell men det var ytterst få som kände till det. Han delade det inte med någon inom fotbollen och inte heller på jobbet. Han levde i ett trasigt äktenskap och blev pappa. Till slut bekräftades fruns tro att hon inte var hans kärlek utan att den fanns på annat håll.

I början av 1980-talet flydde Reine Feldt livet i Göteborg och flyttade till Amsterdam. När han några år senare återvänder till Sverige pank och bostadslös har han fått hiv. Den tidigare Blåvitt-hjälten dör 1986 som 41-åring och då som ett av de första aids-fallen i Sverige.

En omskakande tid som Jonas Gardell skickligt skildrat i "Torka aldrig tårar utan handskar". Sett i backspegeln var det mycket som skedde då, under 1980-talets mitt, som haft en långvarig effekt på Sverige. Olof Palme blev mördad, man började plocka isär det svenska folkhemmet och marknaden fick friare tyglar.

I boken ger Hans Burell en bild av både Reine Feldts jobbiga privata kamp och hur arbetarsonen tar kliv genom att läsa statskunskap vid sidan av fotbollen, jobba som journalist och är politiskt engagerad på den yttersta vänsterkanten. Parallellt tecknar Burell bilden av Sveriges förvandling under tiden.

Även om Burell talat med en mängd människor som verkat och levt i Feldts närhet så får man aldrig riktigt veta hur han kände eller tänkte. Tystnaden om homosexualiteten är talande men det är ändå långt ifrån de egna orden. Sett till att få visste eller pratade med honom om hemligheten så vet vi inte hur han resonerade.

Nästan 30 år senare är det slående att Anton Hysén är den enda svenska manliga fotbollsspelare som varit öppen om sin homosexualitet. Utsikten-spelaren var tydlig i Offside häromåret när han tog klivet fram: "Var fan är alla andra? Ja, det kan man verkligen fråga sig, för det är klart att de finns.

Internationellt är det inte mycket öppnare bland herrarna. Leeds Robbie Rogers lämnade klubben och fotbollen och berättade sedan. Han är tillbaka på planen och spelar igen. Tidigare tyska storstjärnan Tomas Hitzlsperger har i vinter klivit fram men det efter pensioneringen.

Bland kvinnor är det ett öppnare klimat och inför sommarens EM klev Caroline Seger och Nilla Fischer fram och i Segers fall handlade om att visa vägen för andra: "Man blir bra på att ljuga med tiden. Det är inget jag är stolt över i dag. Mina vänner kom i kläm för att jag trasslade in mig och ljög. Till slut fanns bara en lösning: att komma ut."

Uppenbarligen kan inte männen slita sig från machoidealet och det är klart att alla som tillbringat tid i ett omklädningsrum eller en manligt dominerad miljö vet jag menar. Snacket om att stå upp som en man, gnälla som en kärring och så vidare – en rad uttryck som sätter sig i ryggmärgen och inte ger utrymme för annat.

Läser en sorglig intervju med Jens Lehmann där den tidigare landslagsmålvakten inte tror att fotbollen för herrar är redo för att spelare kommer ut. De riskerar att framstå som svaga i ett omklädningsrum med 25 män från olika nationaliteter, kulturer och med olika mentaliteter. Lehmanns enda råd är att hålla tyst om eventuell homosexualitet.

Ingen ska eller kan tvingas till öppenhet och jag kan aldrig förstå vidden av ett sådant kliv sett till att jag inte ställts inför det. Samtidigt är det problematiskt att inte fler förebilder vågar eller vill berätta eftersom det ser till att laddningen hänger kvar och att något som borde vara naturligt förblir tabubelagt.

Dessutom ändrar vi alla på historien. Är det intressant om spelare x gillar män? Eller att landslagsstjärnan y bor ihop med en stjärna i ett annat landslag? Eller att idrottsledaren z varit tillsammans med funktionären x och därför kan det bli jäv i ett mästerskap? Både ja och nej – men verkligheten blir skev utan sanningen och även om alla får välja fritt är det ett problem.

Många visste exempelvis om att Anja Pärsons vän Filippa Rådin var mer än en vän, men det blev inga bilder eller reportage om henne som det blev i början av karriären då Pärsons pojkvän Björn Persson figurerade flitigt på jubelbilder, pussbilder och i artiklar. Varför kunde inte Rådin vara med?

När Pärson häromåret berättade i "Sommar i P1" sa hon: "Jag berättar om mitt liv för att jag har ledsnat på att vara någon annan och spela ett spel. Jag är skyldig mig, och framför allt Filippa, att säga sanningen. Ryktenas tid är härmed förbi."

Så här i efterhand hade det naturligtvis varit ännu bättre om hon sagt det tidigare och sett till att sluta spela ett spel. Det spelandet innebär ju att homosexualitet blir något man ljuger om och därmed förblir det något laddat och tabubelagt.

Flera gånger stöter jag på det i jobbet och det slutar med att jag av respekt inte berättar sanningen och bidrar till spelet. Som när två spelare som är tillsammans möts på planen i en avgörande match och det hade varit givet att lyfta den delen inför, under och efter matchen, men där vi alla låtsas som om det inte är något.

Eller hur vi bevakar att en spelare överraskande byter ner sig sportsligt enbart för att skifta stad och alla som följer sporten och lagen vet att hennes sambo bor i staden och det säkerligen spelar roll, men det bara passerar. Eller hur en klubb måste värva ett par spelare och låtsas som att man är intresserad av bägge, men där många fattar upplägget.

Naturligtvis är det lätt för mig att vilja att fler ska kliva fram och vara öppna. Jag har inte en aning om vad det innebär, vilka effekter det har både inom idrotten men även privat, men det är ett moment 22 för idrotten. Så länge inte fler av förebilderna visar vägen så kommer det att förbli laddat när det inte borde vara det.

Publicerad 2014-01-31 kl 06:18