Malmö FF:s
spelare var överlyckliga och firade segern i elljuset på Stockholms Stadion. Förståeligt sett till den misslyckade säsongen som klubben har bakom sig.
Ändå var det slående att Djurgården
förlorade matchen snarare än att det skånska laget vann den.
Vilket syntes på spelarna i blårandigt som utstrålade hopplöshet, uppgivenhet och sorg efter slutsignalen. Det är som om de är fast i en mardröm och inte kommer ur den.
Egentligen kan man inte klaga på deras arbetsinsats, det är mer kunnandet som brister och därmed självförtroendet – och då slutar det med förlust.
Ändå trodde jag annat i början då Dif efter att ha tagit ledningen med 1-0 – snyggt förspel av Rajalakso
,
Dahlberg
inför
Youssefs
skott – så hade rätt bra koll på matchen. Aggressivt pressade man MFF:arna och såg till att de inte fick tid med bollen och det var tydligt att 08-laget hade kniven mot strupen och fick ett extra driv.
När pausen närmade sig så var det inte MFF som tog sig in i matchen utan Pa Dembo Touray
som bjöd på ett misstag, av den typen som kollapsande lag bjuder på. Den store målvakten gjorde en tokrusning som var alldeles för sen och Edward Ofere
kunde kvittera med en enkel nick.
Där och då säckade Djurgården ihop och MFF var plötsligt i förarsätet.
Nytt försvarsmisstag gav 1-2 efter pausen när Edward Ofere kunde utnyttja Guillermo Molins
yttersida och trycka in bollen på ett tillslag bakom Touray.
Djurgården hade efter det inte mycket kraft kvar och Jan Tauer
ryckte rätt mycket av det lilla när han drog på sig en utvisning efter dårskap i samband med att Dif-fans kastade in flaskor.
Och som om det inte räckte så hoppade ett par så kallade supportrar in på planen och innan vakterna agerat hade domaren Michael Lerjéus
avbrutit matchen.
Den kom i gång igen när polisen garanterat säkerheten, men det var som en träningsmatch utan hetta och intensitet – och det enda som hördes var MFF-klacken.
Ingen kan påstå att Andreé Jeglertz
varit en succé, samtidigt har materialet i truppen varit begränsat och skador har gjort det ännu tunnare.
Ovanpå det har en maktkamp om klubbens styrning förlamat verksamheten och ekonomin är väl det enda som är i ett större fritt fall än Dif:s sportsliga verksamhet.
Det är sorgligt att se alla som bryr sig om klubben lida. Inget går rätt för Dif detta ”annus horribilis” och på något sätt är det typiskt en match som den mot Malmö att det är grova tabbar, ribbträff, en onödig utvisning och en läktarskandal som utmärker det blårandiga gänget den här höstkvällen i september.
Djurgården vann dubbeln så sent som 2005 och var heta i guldkampen under 2007. Nu är det en klubb som imploderat och allt annat än superettan vore en bragd.
Trenden pekar rakt neråt och fem poäng på de tio senaste matcherna är ett skrämmande facit för alla Dif-fans som nog ser vad som väntar. Frågan är bara om klubben orkar starta om?
****
Att se fans inne på plan när klubben är i sportslig kris är tyvärr inte ovanligt och lite ”deja vü” måste det vara för många AIK:are. För fem år sedan var det Solna-laget som havererade och åkte ur allsvenskan – och på hösten försökte fans storma planen och det fick spelas match utan åskådare.
Annat för AIK
i dag som iskallt åkte till Hisingen och plockade en imponerande seger mot ett Häcken
som utmanat på den övre halvan. Kombinationen Flavio
och Obolo
verkar bli värd mycket för AIK, om det blir guld får vi se.
Fortfarande har AIK det tuffaste restprogrammet av toppklubbarna – men iklädd ledartröjan kan spelarna strunta i det.
****
Visst kan man kritisera Rick Kruys
för att han gör gester mot publiken på väg ut mot en hörna. Det bidrar till kaoset där det kastas flaskor och som sedan leder till att fans kommer in på planen.
Men jag är trött på att det är okej för folk på läktarna att fritt skrika, håna och hata – men reagerar en spelare då JÄVLAR sprakar det till och ansvaret läggs till stor del på aktörerna på planen.