Sverige har inte bara världens bästa tränare som förbundskapten för landslaget, utan även en av de coolaste tränarna och människorna som ledare. Ta bara sättet Pia Sundhage tackade för priset som årets tränare i världen.
Ja, vem annars hade sjungit några strofer ur en Bob Dylan-sång i riktning mot Abby Wambach och Alex Morgan? OS-vinnarna från London kände naturligtvis igen Sundhages sjungande ledarstil, men på en gala inför hundra miljoner tittare och alla de största...ja, det är självförtroende.
I en tid när fotbollens största stjärnor vallfärdade till Fifa:s årliga och påkostade galakväll med PR-maskineriet i gång och uppklädda till tänderna – ja, Messi kanske hamnade snett i sin prickiga smoking - så kom Pia Sundhage i en t-shirt för sommarens hemma-EM under den svarta kavajen.
Naturligtvis inget fel att dra på med fräcka kläder men det finns något befriande i Pia Sundhages sätt att vara. Hon gör sig inte till för någon, och vill hon sjunga för att hylla spelarna så gör hon det. Eller gör reklam för hemma-EM. Visst, i Sverige har vi sett det några gånger men att stå på på samma sätt på Fifa-galan är iskallt.
Egentligen borde vi nypa oss i armen. Tänk, Sverige har tagit hem världens bästa tränare? Det är som om
Sven-Göran Eriksson hade tagit över det svenska herrlandslaget 2001 i stället för det engelska efter att ha vunnit
serie A med
Lazio. Det är rätt otroligt att det sker, och naturligtvis en oerhörd boost för hemma-EM.
Givetvis sätter det tryck på Pia Sundhage och de svenska spelarna. Att Sundhage klarar av pressen är inget snack, frågan är bara hur spelarna ska hantera det? Ja, det är inte lätt, för allt annat än en pplats i semifinal får anses som ett misslyckande. Fast med världens bästa tränare bör det väl gå?
Om det var rätt vinnare på Fifa-galan? Ja, det är inget att snacka om när det handlar om Pia Sundhage. Även om
USA har de många av de bästa spelarna och fantastiska förutsättningar så är det inte helt lätt att lyckas i de krävande omgivningarna. Det gjorde Pia Sundhage som ledde USA till OS-guldet i höstas.
Annars är det en fascinerande gala med en massa priser som engagerar. Mitt twitterflöde kokade av reaktioner under och efter galan och det är tydligt att priser och nomineringar är viktiga för fansen. Det här med vem som är bäst är viktigt, att det sedan inte är lätt att utse alltid är en annan sak.
Folk brinner för ligor och spelare på ett annat sätt i dag och man upplever konspirationer och sammanslutningar mot ens liga, spelare eller möjligen klubb. Givetvis kan man även ifrågasätta hur förbundskaptener, lagkaptener och medier väljer spelare i omröstningen.
Den svenska mediarösten
Offside fick känna av reaktionerna efter att man inte hade med
Zlatan alls och Messi som trea efter ettan
Casillas och tvåan
Ronaldo. Även om
Erik Hamrén inte går att mejla på samma sätt är det säkert en del som undrar över hur Messi inte kunde platsa hos honom.
Ändå är det mest ledsamt med dessa jätte-egon till spelare och världsstjärnor som verkar kunna göra allt för att få ett pris eller en nominering. Får de inte nog med bekräftelse? Verkar tyvärr inte så, och det är väl så att mycket bekräftelse bara ger en önskan om mer.
Det är antagligen ett mänskligt drag som finns på andra ställen än inom fotbollen och speglar väl vår tid där alla är varumärken och individer och det överskuggar det mesta annat, men ger mig mest en känsla av tomhet.
För det är något patetiskt över att Lionel Messi, som redan innan hade fått tre Ballon d’Or, inte ens har med Cristiano Ronaldo bland sina tre bästa i världen. Lika tramsigt är det att Ronaldo avgått som lagkapten för
Portugals landslag så att
Bruno Alves kan rösta på honom, men inte på Messi.
För i min värld går det inte att lämna vare sig Messi eller Ronaldo utanför topp tre i världen. De är två fenomen som gör att alla andra av dagens världsstjärnor bara kan beklaga att de konkurrerar med den duon. Samtidigt är det sorgligt att fåfängan är så uppenbar och man gör allt för priserna.
Melodifestivalens taktikröstning där
Europas olika regioner håller ihop framstår ju som blygsam jämfört med hur en del av spelarna håller på i Ballon d’Or-rejset. Klubbpolare håller ihop mot andra rivaler och att läsa hela listan över hur en del röstat är tragikomiskt.
Därför var det starkt av Zlatan att ha med Messi som en av de tre bästa i världen, trots att det är välkänt att de två inte drog jämnt under tiden i
Barcelona.
Xavi och
Pirlo är också bra val, även om man kan undra över en intervju i fransk tv nyligen där Zlatan sa att han röstat på
Iniesta.
Zlatan kom tia i omröstningen av Ballon d’Or efter ett av hans starkaste år någonsin. Egentligen inte så mycket att säga om, det är förbannat starkt att vara tia i världen: För att komma högre hade han behövt vinna någon internationell titel med
Milan eller ha tagit Sverige längre i EM. Alternativet hade varit att spela för en större klubb.
Trots allt är Sverige en av fotbollsvärldens mindre nationer och
Paris SG må vara ett projekt för framtiden men det är inte där rampljuset är det starkaste i dag, och kring det Milan som han lämnade så var känslan att klubbens storhetstid ligger bakom den och en ny storhetstid ligger längre fram.
Många var upprörda över att Zlatan inte platsade i världslaget och en del störde sig på att enbart La Liga-spelare var med, och en hel del hakade på
Mino Raiolas spår att Fifa är korrupt. Fast just världslaget är framröstat av Fifpro:s (det internationella spelarfacket) 50 000 medlemmar och är inte ett Fifa-pris.
Till sist svarar jag med mina egna listor:
1) Messi, 2) Ronaldo, 3) Iniesta
1) Del Bosque 2) Mourinho 3) Di Matteo
Buffon – Alves, S Ramos, T Silva, Cole - Xavi, Pirlo, Iniesta – Messi, van Persie, Ronaldo