En sommardag för snart tio år sedan gick jag en golfrunda med IFK Göteborgs dåvarande sportchef Mats Persson i samband med ett jobb för Expressen. I efterhand slog det mig att Perssons mobil nästan aldrig slutade att ringa när vi spelade 14 hål, för längre hann han inte.
Samtalen gällde allt från biljetter till ett par scouter som skulle på kvällens match till missnöjda sponsorer, praktiska säkerhetsfrågor och en bussfärd. Knappt hann Persson knäppa av luren och lägga undan den för att slå innan den ringde igen. Tur att det inte var plikt för varje signal.
Att vara sportchef för en allsvensk klubb är en livsstil som präglar ens tillvaro helt. Det är allt från spelarköp till praktiska smådetaljer likt friplåtar eller att snacka svensk fotbolls utveckling inom Sef. Högt och lågt om vartannat. Ett jobb som aldrig tar slut och där det alltid går att göra mer.
Dick Lidman, Olle Nordin, Jonas Brorsson, Sören Cratz, Alf Westerberg, Jan "Lill-Damma" Mattsson, Reine Almqvist, Kent Karlsson, Anders Grönhagen, Per Ågren och så vidare. Listan på olika ledare som av olika skäl gått in i väggen är lång och det är krävande på toppen.
Lägg på alla som av olika skäl hoppat av. Ta bara 08-klubbarna och kolla igenom omsättning av ledare de senaste tio åren, och då ser vi inte heller det pris som många betalar privat med spruckna familjer, trasiga relationer och väldigt lite liv utanför klubben och fotbollen.
Därför är det imponerande att Håkan Mild orkade åtta år, särskilt sett till att han kom in i klubben hastigt efter skatteskandalen efter värvningen av Peter Ijeh då Mats Persson fick lämna jobbet. Mild klev in från planen och satte direkt i gång med jobbet.
Under hans tid som sportchef har mediautvecklingen fortsatt att accelerera och trycket på Mild o Co har fortsatt att öka. Är det inte så att medier jagar så är det fans som är aktiva på sociala medier eller ligger på klubben och ledarna. Engagemanget är givetvis ett plus, men det sliter på de inblandade.
För tre år sedan lät det som om Mild var på väg att lägga av när vi snackade på upptaktsträffen i Malmö: "Om jag ser slutet? Jo, det gör jag. Men jag vet inte om det är om en kvart, om ett år eller två. Vill inte sätta en tid men ser man nyktert på det så måste man gå vidare, det tror jag är nyttigt också. En sådan som Ferguson är ett undantag."
Håkan Mild höll ut i ytterligare tre år och skälet var givetvis att det inte gick bra sportsligt nog förrän 2013 då man vann cupen och nådde Europa igen och det är han ärlig med: "Jag skulle aldrig lämna efter en sjundeplats eller ett år fyllt av motgångar, den personen är jag inte och det ansvaret mot spelare och ledare skulle jag aldrig svika."
Rent personligt kommer jag att sakna Håkan Mild. Rak, redig, rejäl och aldrig rädd att säga ifrån eller berömma och dessutom hade han en glimt i ögat som var härlig. Alltid uppskattat att ha med Håkan Mild att göra, lite av den gamla skolans idrottsledare där ett handslag var ett handslag.
Om han var en succé går att diskutera. Visst, han sålde spelare för närmare 170 miljoner kronor och vann ett SM-guld med en trupp som till stora delar inte var hans. Lägg till två cuptitlar. Sett till intäkterna, klubbens status och talangströmmen borde det blivit fler titlar och värvningarna har svajat.
Samtidigt har han sett till att hjälpa IFK Göteborg från ett kaosartat 2005-06 till betydligt lugnare vatten där ekonomin är hyfsat stabil och där truppen ser okej ut. Det är ingen given guldtrupp men visst borde det räcka till toppstrid även om Mikael Stahre lär sakna den sportchef som rekryterat honom, och backat honom.
Om inte klubbdirektören Seppo Vaihela fått sluta efter en sponsorresa till Berlin hösten 2012 och Gunnar Larsson inte sett till att ordföranden Kent Olsson dragit sig tillbaka är det tveksamt om Stahre överlevt efter det första fiaskoåret för Real Göteborg, men då fanns ingen kraft kvar till att skifta tränare.
För IFK Göteborg blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att ersätta Håkan Milds klubbhjärta. För det är ingen diskussion om att Trollhättans näststörste (Frank Andersson är nummer ett) brann för att spela för och jobba för den blåvita föreningen som han representerade på olika sätt under 27 år.
Samtidigt är det inte säkert att man alltid fattar de bästa besluten med hjärtat. Istället handlar det om att hitta en person som kan hantera livsstilen att vara sportchef och kan fotboll, ledarskap och dessutom helst juridik och eller ekonomi. Dessutom ska hen vara en säljare.
Fotbollsbranschen är speciell och det handlar om att kunna regler, lagar och förordningar och samtidigt se möjligheter och kunna sälja in dem till spelare, ledare, agenter, sponsorer, medier, fans och så vidare. Och aldrig ge sig i kampen för att få rätt.
Vilka namn? Ja, Carl Fhager kom upp givetvis och han är rätt profil men jag tror inte att han kliver av agentadvokatköret. Magnus Erlingmark är för mycket Per Ågren för att jag ska tro på honom som en succé. Niclas Alexandersson låter som ett mer spännande namn, även Svante Samuelsson och Jens T Andersson är bra namn.
Men det är inget lätt uppdrag. Rätt spännande att läsa Milds syn på jobbet för tre år sedan: "När jag tog jobbet var jag naiv och grön och trodde att jag kunde förändra en massa bitar snabbare än vad det går. Det handlar ibland om taktik, politik och tålamod och det är jag inte bra på."
"Jag vill oerhört mycket och det är inte säkert att alla vill lika mycket. Jag kan vilja för mycket ibland. Det är inspirerande med tävlingen att vara bäst, men det äter en ibland och en massa människor har en massa åsikter om jobbet. Det gäller att lära sig att sålla. Om du är i IFK så ska man vara i toppen hela tiden."